Aftonbladet – 6 augusti 1860, sida 2

rätt föreställning till hvilken grad, då hon fann sig så hjelplös som ett barn i dessa herkuliska armar. Han kan aldrig mera blifva min lärjungen, tänkte hon; jag kan icke någonsin återvinna ens skuggan af mitt välde. Jag kan gå nu — jag vill hellre gå, sade hon och försökte att komma lös. Håll dig stilla, lilla toka, annars slår du bufvudet emot muren, var hans halft vredgade svar. Men jag föredrager att går, sade Constance. Kan väl hända; men jag föredrager att bära dig, svarade han. Du gör illa min armp, sade hon. Det var sannt, men hennes eget fel, emedan hon ej böll den stilla. Han stannade i ögonblicket, ställde ned sin börda, tog henne så åter i sina armar och gick vidare. De voro i fullkomligt mörker, men han gick med lika liten tvekan som en blind man, hvilken är viss på sin väg. Hastigtsköt ett Jjussken fram,tvärs öfver den smala stentrappan. De gingo igenom. ännu en dörr, hvilken stod öppen; väl inkomna, ställde Reginald ned Constance, bad henne taga plats på en stol; som var ditsat för hennes räkning, svepte omsorgsfullt pelskappan omkring henne och hviskade: pStanna här, tilldess jag kommer efter dig, samt lemnade henne derpå och gick framåt ch punkt hvarifrån ljusskenet hade kommit. Constance hade nu tillfälle att se sig omkring. Den plats, der hon befann sig, var ett långt smalt rum; med hvälfdt tak och utan någon för henne märkbar förbindelse med fria luften. Golfvet var stenlagdt, och på något afstånd från hvarandra stodo längs väggarne groft huggna stenbänkar. I muren, ofvanför den,. som var henne närmast, upptäckte hon en jernring, från hvilken en rostig