Aftonbladet – 6 augusti 1860, sida 1

utseende buro emellan sig någonting inböljdt i en stor svart kappa eller bårtäcke, som hon visste måste vara den aflidna mrs Ravenscroft. De skulle just börja sitt nedstigande utför trappan. Reginald stod ofvanför med en lampa 1 sin högt lyftade hand; ljuset deraf föll klart på hans bleka ansigte och afbröt skarpt mot hans mörka skägg och kolsvarta hår. Han bade under några få timmar åldrats fera år, ingen kunde tro honom vara under: trettio år. Det sista Constance såg af dem var då Reginald lade sin ena hand på den aflidnas axel, på det den ejskulle snudda vid muren. Detta enkla bevis af ömhet lockade tårar i hennes ögon, och då hon hade strukit bort dem, syntes ingenting mer än ett svagt återsken af lampan. Följande eftermiddäg bad Reginald att få tala med henne. Constance öfverraskades af hans förändrade sätt. I stället för en vårdslös, befallande begäran, hörde hon nu enaktningsfull bön. Hon satt uppe, klädd i sin soffa och emottog honow genast. Hans gång — jag hvarje hans -åtbörd var olika emot förr: 1 stället för dehäftiga -stegeny som så ofta bade påmint benne om en af de gamle heds niske kömpar; kom; han. nu långsarot; värdigt och: som det kunde anstå en ädl.ng.. Hans vackra hufvud var böjdt af tankfullbet eller sorg, men denna lutande ställning, i : stället för att minska hans längd, gaf endast hans gestalt ett så mycket större, manligt majestät. Constance, bleknade under det utt hon iakttog dessa förändringar och tänkte: Jag måste bort härifrån. Hade hon blifvit uppmanad att redogöra för skälet till detta beslut, så skulle det måhända hafva: försatt henne i icke tinga för.ägenhet. Reginald kysste hennes hand med en värdighet, som skulle anstått en spansk grand, och tog plats på en stol, på kort afstånd