Aftonbladet – 6 augusti 1860, sida 1

jemmerligt, men det var ej så. Den tunga dörren öppnade sig utan ett enda ljud, och en stentrappa Visade sig, som var ännu trängre och brantare än den, hvilken förde upp till de öfre våningarne. Utför denna trappa började Reginald gå med fasta steg och synbarligen väl bekant med alla dess brister och ojemnheter. Nedkommen ett stycke, vek han af ifrån trappan, genom en annan liten dörr, till hvilken nyckeln satt ilåset, och stod inom några ögonblick under bar himmel, nära djupet af det Bergpass, hvartill man bade u:sigt från föfisterna i Constancesi rum. Det var icke månljust, men stjernörna tindrade klart och gåfvo tillräckligt ljus för den som var så väl bekant med sin väg som han; ehuru farlig och svår den än var. Fastän icke långt ifrån bergpassets botten, hade han likväl ömkring tjugo föt ned till bäcken; som brusade och. skummade dernere, och snart hade han framför sig eh spång af allra enklaste slag, bestående af en kullfallen trädstam. Han gick öfver med Yen persons likgiltighet, -som är väl van att finna säkert fotfäste på dess skrofliga yta och började, kommen till motsatta stranden, att klättra uppför en farlig och oredig gåvgstig, som krökte sig uppför den när :stan lodräta, med tät skog bevuxna stranden: Då han kommit upp derför, stannade hanen liten stund: ock betraktade den tunga dystra byggnaden; i två fönster deraf lyste ett svagt, Ovisst eldsken, som glimmade, eller försvann allt efter som lågan från bärden mer eller mindre tydligt genomträngde de nedfällda gardinema i Constances rum. Det talade om lif och värme; Fönsterna nästintill voro mörka, och innanför dem fanns blott dödens isande kyla och skuggor. En mängd tankar, eller rättare sagdt, känslor rörde sig i underlig förvirring inom bans själ — sörg, samvetsqval, förtviflan, sjelfmord och derjemte