och månens skifvor och började från solers wpparenta zenithpunkt, nedför dess Vestra rand och uppför dess östra till utgångspunkten samt lerifrån åter vester ut till den punkt, der den första strålen skulle åter visa sig. Han hade noppats att några af dess bihang skulle synas solerade från månskifvan, och det första föremålet han såg var ett sådant isoleradt moln, fullkomligt skildt från månskifvan. med ett mellanrum lika stort som molnets tjocklek ; dess höjd var 11,minut mot dubbla längden. Färgen var vackert rose med violetta nyancer. Till följd af den starka genomskinligheten syntes några punkter nästan hvita. Litet längre ned syntes två skyar, lagda öfver hvarandra, och den öfre mindre än den undre. I afseende på ljusets intensitet visade de stora ojemnheter. Det öfriga af vestra kanten äfvensom den nedre visade ingenting ovanligt eller som icke tillhörde den fullkomligt hvita och klart -skinande coronan. Men på östra kanten, 30 gr. under den horizontala diametern, bemärktes två höga och sammanhängande spetsar. Den öfressidan var på bådadera, liksom molnen, starkt färgad af samma rose och violetta färg, medan motsatta sidan syntes hvit. I olikhet med molnen var deras form tydligen tandad. Litet ofvanför. syntes en tredje spets, i form af en tand, skild från de första och alldeles lika, utom att dimersionerna voro mycket störres Den sista delen af skifvan erbjöd vintet anmärkningsvärdt. Observatorn återfann på derag ställe de ofvan omtalade skyarna och riktade derefter instrumentet mot den punkt; der: första solstrålen skulle fratmbryta. Under de 20 sekunder, som han afvaktade denna händelse, gjorde ban den vigtigaste observationen. Denna kant af skifvan, som han två minuter förut fönnit fullkomligt hvit, var nu färgad af en ytterst fin strimma purpurrödt. I samma mån som de tå sekunderna förgingo, förstorades derna strimma och bildade snart omkring månens svarta skifva på en omkrets af omkring: 30 gr. ett rödt bräm af en fullkomligt bestämd och tilltagande tjocklek och hvars :konturer voro på öfre sidan oregelbundna. Samtidigt härmed tilltög gansen hos den del af coronan, som de sista sekunderna frambröt bakom -månskifvan, så hastigt, att hr Le Verrier trodde sig återse sölen, och först då den verkliga solstrålen på en gång lät hela coronan förblekna, blef förvissad om naturen af de.två fenomener han bemärkt, nemligen: 1) att den synliga delen af solens framträdande yta var till hela sin vidd och: till en höjd af 7 å 8 sekunder betäckt med: ett lager af röda skyar, hvars tjocklek tillväxte i den mån de framkommo bakom månens skifva. Får man häraf sluta till att solens hela yta är öfversådd dermed till en ringa höjd, liksom hon är beströdd med lysande fläckar (facules). och att rosenskyarna äro emanationer deraf, liksom de fläckar, hvilka synas i solen? och 2) att intensiteten hos coronans fullkomligt hvita ljus. vexlar: med yttersta snabbhet i solskifvans omedelbara närhet? I en särskild rapport anmäler hr Leon Foucault, att han tagit icke mindre än sex fotografiska bilder af den totala förmörkelser. och hvilka visa ojemnheter i månkonturen, hvaraf två större och sammanhängande, belägna 1 den nedre och östra ändan af en diameter med 45 gr. lutning. Man ser äfven af dem, att aureolan aftager i samma mån som hon aflägsnar sig från solen och öfvergår utan bestämd gräns i atmosferen. Genom omvexlingarne i ljus-intensiteten uppkomma liksom strålar i en gloria; en af. dessa strålar, tydligare än de andra, återfinnes på alla teckningarne och sträcker sig utom aureolan, samt utgår precist från den förut omnämnda tandade punkten af månkanten; Han: slutar af allt detta att aureolan icke tillhör solen, då strålarna icke skulle motsvarat ojemnheterna i månkanterna, att hon icke heller tillhör månen, hos hvilken man aldrig funnit något spår af atmosfer, samt icke heller vår atmosfer, som-då skulle sträcka sig nära nog till månen, utan att hon endast uppkommer deraf, att ljusvågorna icke gå i raka linier, utan, då de passera kanterna. af en kropp, böja sig och spridas i hastigt aftagande proportion inom den geometriska skuggan. Det är således helt enkelt ett defraktions-fenomen, hvarvid ojemnheterna i månkanten spela en stor roll. Deremöt kän man ej bestrida de röda protuberanserna en verklig tillvaro. En af de danska deltagarne i den .ästronoFRIN bv SA I 1, NV FAROR FL PER ER rid I AMG Fris AU CSS Bo e MEG