då Constånce vaknade och bad om något ati dricka. , Hon var, som den omsorgsfulla sköterskan förutsagt, mycket bättre efter sin långvariga sömn, : gng hoppas attingenting har stört er, miss. sade den sednare, nyfiken att få veta huruvida hon hade hört den hemlighetsfulla musiken. Ack nej, tvärtom; så besynnerligt det också låter, svarade Constance leende; jag hade just vaknat då eolsharpan började judar och dess toner försänkte mig snart åter i en djup sömn. Hvar är du? Hvilken, hvad? frågade mrs Sveetman helt förvirrad. Åh, denna eolsharpa, som har TIjudit så skönt,, sade Constance. Säkerligen har nj äfven bört musiken? Ja visst, miss; nog har jag hört någon spela, men jag vet hvarken hvem som gjorde det, eller Hvarest det:skeäde, svarade den förra. Jag kännher den musiken väl, sade den sjuka. Det är icke någon menniska som spelar (mrs Sweetman ryste). Det är ett stränginstrument, som är stäldt i ett öppet fönster. och då vinden susar derigenom, uppkommer detta vildt sköna välljud. Det måste visst hafva blifvit uppsatt först denna morgon, annars skulle jag ha hört det förut. Det är utan tvifvel Reginald, denne besynnerlige yng: ling, hvilken, då han icke sjelf kan spela tillräckligt väl för att göra mig ett nöje, har ställt denna vindarnas harpa någonstädes i närheten, så att dess ljufva toner må vysse mig till ro. Jag gissar att det är som ni säger, miss. sade mrs Sweetman, till hvilken Constance emellertid blott till hälften Hade ställt den sednare delen af sitt tal. Den goda fruns öf: vertygelse om mäsikens öfvernaturliga ur. sprung var emellertid lika fast som förut,