Aftonbladet – 1 augusti 1860, sida 2

hämma de tårar, som nästan ville qväfva henne, och gick med hastiga steg till läsrummet. Ingen var der, och hänförd af ett oemotståndligt behof att gifva luft åt den smärtsamma känsla som upprörde henne, sjönk hon ned på en stol och utbröt i en häftig gråt. Ett sagta gnällande af en hund väckte slutligen hennes uppmärksamhet och Heötor lade sitt hufvud på hennes knä, medan isamma ögonblick Reginald tog bort händerna från hennes ansigte och med ett uttryck af ångest betraktade hennes förgråtna ögon. Hvem har gjort detta ? frågade han med en dof hviskning. Är det min far? Nej, nej,, svarade Constance hastigt, ty den brinnande hämdlystnad, som målade sig i hans ansigte, förfärade henne; din far är alltid god och vänlig emot mig. Då är det den der fördömda gamla hexanl mumlade han. Torka dina ögon och gråt inte mera. Hon skall ej göra så ännu en gång. Jag skall gå och tala med henne om en saken. Det låg ingenting oroande i orden, men framsagda som de blefvo, igenom hans hopbitna tänder, medan han var blek af vrede, återkallade de för hennes minne mr Ravenscrofts ord, att lady Clarissas lif var i fara till följd af det häftiga hat som hans son hyste emot henne. Jag sade icke att det var din farmor som framkallat mina tårar,, sade Constance, och öm det äfven så skulle vara, får du j göra henne något ondt. Hon är mycket gammal sch bör derföre bemötas med aktning. Ja, hon är mycket gammal, invände Reginald, men hon är äfven mycket elak, och illa skola blifva lyckligare då hon är döa. Du får ej göra henne någon skadals Atropade Constance och fattade honom i armen, då han vände sig åt väggen der hans bössa