första ingifvelse dock att se ut genom vagnsfönstret, för att möjligen få veta hvar hoh var; men naturen tycktes äfven vara i förbund med den besynnerlige man, i hvars händer bon så besinningslöst hade lemnat sig, ty eburu det synbarligen redan för en stund sedan hade dagats, så hvilade en så tjock dimma öfver bela landskapet, att hon ej kunde se längre än några fot ifrån vagnen. Hvar äro vi? var hennes första, ganska naturliga fråga. , Vi äro i det ryktbara, gamla Cornwallis, svarade han; vi hafva två eller tre timmars resa för oss och skola vara hemma just i laom tid för frukosten. Huru bebagligt att tervända hem efter en längre bortovaro — tycker ni ej så?s . Ja,, sade Constance med en djup suck, då vi mötas af dem; hvilkas vänliga röster och: välbekanta drag göra hemmet kärt för oss. Då de äro borta, så är den tdma bostaden endast kall och död för oss. Jag skulle ej vilja komma hem till min fars hem numera — Der ekot af hvart steg jag tar Ljöd som ett spöklikt minne ifrån fordna dar. Jag känner igen dessa rader, sade mr Ravenseroft; hvar stå de skrifna? I Campbells Gertrud of Wyoming, SVaade Constance; och som hon ej hyste någon önskan att inleda ett samtal om engelska poeter, lutade hon sitt hufvud emot vagnsdynan och tillslöt ögonen. ; Hennes tankar voro sorgsna och oroliga. Hennes afresa från London hade varit ganska brådstörtad, och ehuru mr Ravenscroft föregaf att vigtiga affärer påskyndade hans färd till hemorten, så fann hon intet skäl, hvarföre, under dessa säkra tider, hon icke skulle bafva kunnat följa efter nästa dag och