Aftonbladet – 28 juli 1860, sida 3

Frihetskriget på Sicilien (Skildradt af Times korrespondent.) Caltanisetta den 3 Juli. Jag befinner mig nu i hjertat af Sicilien, hufvudstaden för det inre af ön, ungefär lika långt från Palermo, Catania och Girgenti. Det är afgjordt, ju mera jag ser af Sicilien, desto mera är jag böjd för att ställa det bland de länder, der allt, utom menniskorna, är gudomligt,. Utom i Grekland har jag aldrig sett så storartade utsigter sammanträngda på en så liten rymd. Ett panorama af berg, nästan utan hvad man kallar en dal — detta är hufvuddraget i mellersta Sicilien; Den stora bergskedjan Madonia, som genomskär ön från öster till vester, utskickar från sitt centrum tvenne grenar i sydlig riktning mot Terranova och Modica. Vid den vestliga af dessa grenar ligga S:t Caterina och OCaltanisetta. Det ringa antalet byar här inne i landet gör att en kolonn endast med yttersta svårighet kan marschera midt i sommarvärmen, utan tält och i ett land, som nästan är utplundradt på träd, utom i grannskapet af byarne. Marschen från Vallelunga till S:t Caterina öfver den första bergsgrenen är en af de svåraste — tjugoen sicilianska mil, hvaraf tre fjerdedelar bära idkeligen uppför. Detta var en hård nöt för en truppstyrka, som bestod af till största delen unga frivilliga, hvilka ej voro vana vid att marschera och dessutom endast otillräckligt försedda med skodon. Men det fanns ej något val, man måste gå framåt och söka uppnå Caltanisetta så fort som möjligt. Vi lemnade Alia på morgonen. Oaktadt marschen ej var lång, var den likväl tröttande för den tryckande värmens skull och en stark sirocco som blåste under dagen. Landets karakter var densamma som de trakter viredan passerat igenom — stora bergsluttningar, odlade ända upp till spetsen, nästan alldeles utblottade på vatten och träd, hvilket gaf det hela ett utseende af en för mycket gödd, blodfull kropp. När vi nalkades Vallelungas trädgårdar och marscherade ned mot staden, funno vi folk och myndigheter afvaktande vår ankomst och med sina flaggor och hurrarop uppskrämmande våra hästar, som tycktes ha blifvit uppiggade af neapolitanska styrelsen, så stegrade de sig vid ropen af Lefve friheten! Lefve Garibaldi! Lefve Italien ! På den lilla planen framför kyrkan hade redan hvita tält blifvit uppslagna, hvilka tillHörde Alexandre Dumas, generalstabens historiograf och öfverkock, och väl vore det, om kolonnen stode i lika stor förbindelse till hr Alexandre Dumas i hans förra som sednare egenskap. Staben skulle ha farit illa, om ej han funnits och Corate Tasca, en siciliansk .adelsman, som har stora egendomar här i trakten och åtföljde honom på resan. Dagen var en af de mest tryckande, och på aftonen blef det just icke bättre. Det varlikväl nödvändigt att fortsätta marschen. Omkring kl.6 var kolonnen färdig till uppbrott, men de många vagnar, hvaraf redan gjorts behof, och den allmänna tröttheten bådade e) godt för marschen. De elastiska steg, som hittills utmärkt alpjägaren, såväl gammal som ung, hade under vägen gifvit vika för den tryckande värmens inflytande, och för första sgängen.såg man denna min af försmäktande, som skiljer den reguliere konskriberade soldaten på marsch från den unge frivillige, som ir full af lif och eld och lätt klädd. Vallelunga ligger, såsom sjelfva namnet antyder, vid inträdet till en aflång dal vid foten af Vadonias bergskedja och genomskäres af de rsta rännilarne till en af Siciliens största ioder, Plutoni, hvilken faller ut-i hafvet melan Liana och Girgenti. Efter några få mils marsch i en dal, hvilen är lika trång som lång och instängd aellan höga berg, är en stenbrygga lagd öfser floden. Fastän vi blott tillryggalagt tre ller fyra mil, rusade dock alla ned till flolen, för att skaffa sig vatten, hvilket är ganka svårt vid denna tid af året. Lyckligtvis ,esannades ej våra vägvisares påstående, at ier blott fanns ett stillastående vatten, mer om ock så varit, skulle det likväl varit omöj