Aftonbladet – 26 juli 1860, sida 1

nad, hålla menniskor i en orätt öfvertygelse; och .dessutomp, tillade hon med ett svagt 1eende, hvari en skymt af bitterhet låg, har den. förskalfat mig vinsten af flera goda råd, än jag skulle hinna följa, om jag äfven blefve hundra år gammal or Ja, det skulle jag kunnat svära pål utbrast mr Smedley leende; och visserligen tyckes detta låta illa förena sig med det småsinnade obehag ni nyss nämnde, min kära, unga miss. — Månntro de hafva något sammanhang med hvarandra? Ja, jag kan ej neka till det, svarade hön. Det förefaller mig så underligt att alla menniskor, blott till följd af stt jag är fattig i stället för rk, skola anse sig berättigade att råda och bestämma öfver mina handlingar. Och. olikheteten af deras råd var i sanning roande; Den ena bad mig lägga ned mina pengar. i en välgörenhetsinrättninig och lefva på räntan i en högst aktningsvärd fruntimmerspension, på hvilken hon ville gifva mig förslag. -. En annan nästan befallde mig att placera min ringa .summa kontant hos hennes man, Jofvade mig ett högt intresse derpi och tillsade mig att inackord-ra mig. hos en förpaktare i södra delen af Wales. En tredje fann ej något annat val vara mig öfrigt, än alt emigrera till Nya Zeeland, och lofvade mig ett rekommendationsbret till biskopen och det bögre -presterskapet. En fjerde tillstyrkte i stället Nya Hölland, men afrådde från Amerika; en femte påstod deremot att detta just vore rätta landet, och en sjette var färdig att genast sätta upp en lista på hvad jag kunde behöfvaför en resa till Ostindien. Det var endast i två fall som de jalla stämde öfvereng. . Och hvad var det? frågade doktorn. Det ena: att den största försigtighet och noggrannhet i mitt uppförande var nödvän