Aftonbladet – 24 juli 1860, sida 2

Det är ledsamt, sade madame Martin, men vi måste försöka omigen. Monsieur Lefevre svarade ej. . Det var klart att blott artighet afköll honom från att rent ut neka. j Madame Martin var mycket ledsen öfver att aftonen aflupit så illa och orolig för fråmtiden. Hennes måg var vänlig och artig, men han lät ej beherrska sig. Han hade redan visat en stor böjelse — visst inte för despotism — men för att utöfva sin myndighet, och allt slags myndighet var madame Martin förhatlig; den lät henne ej få sin vilja fram, hvilket hon af naturen hade så mycken lust för. Som hon var en klok qvinna, undvek hor strid: — Monsieur Lefevre kunde ej tvingas eller beherrskas, men han kunde ledas genom godhet. Att leda honom väl var derföre hennes mål; men huru skulle hon nu bete sig dermed? Hvad kan jag göra, om folk inte vill komma?, såde hon i förtroende till Theophile Durand, vi hafva bjudit tjugo, och du ser att ej en enda har kommit. Bjud fyrtion, sade hennes kusin slugt. Fyrtio utropade madame Martin förvirrad, och hvar skulle vi göra af dem? Vårt förmak är så litet. he De skola. ej kommax, svarade monsieur Durand. ;De tjugo kommo ju inte, de fyrtio skola inte heller komma; men fyrtio: personer skola hafva haft den äran att blifva inbjudna och ni slippa besväret att taga emot dem.; Detta var. en id6; och madame Martin insåg att den var riktigt förträfflig. Men i det hon, kastade en orolig blick på sin måg, hytskade hon till Pheophile Durand: i Tala tyst, jag ber, Edouard ;är så egen, så precis och så noga, att; han aldrig, skulle bjuda flera Personer än han önskad2 få se; men jag skall visst. följa den plan du före