Aftonbladet – 23 juli 1860, sida 1

smädelse. Den vederlade sig sjelft, eller, rättare sagdt, Virginies ungdomliga ansigte vederlade den fullkomligt. . ; De gingo in; madame Legrand båd sin brorsdotter 8 unga, och denna uppstämde utan tvekan ett storartadt, ståtligt solostycke, i hvilket hon inlade några öfverflödiga prydnader, som togo Egen bra ut. Mademoiselle Martin sjunger inte, tror jag ? sade madame Martin artigt. ; Jo, det gör hon visst, svarade hennes nior harmset. Virginie såg på henne helt förfärad. Hon hade aldrig i sitt lif sjungit i något sällskap oeh hade slls ingen kunskap i musik. Men modren hade intet förbarmande med henne. Hon förde henne till pianot och stod bredvid för att uppmuntra och, om så behöfdes, tvinga henne till lydnad. Virginie gjorde ett försök, men rösten svek henne nästan genast. Seså, det kan vara nog nu, hviskade modren grymt och skyndade ut ur rummet med henne under herrskäpet Legrands illa åter. bållna skratt. a 4 Det kan visserligen ej synas att M, Theophile Durand hade någon särskild deli denna dagens olyckor, utom såsom anstiftare af det fälttåg, hvilket slutades med ett så stort nederlag. Men detta var nog, mer än hog för både mor och dotter. Virginie var knappt hemkommen förrän hon kastade sig på en stol, brast i gråt och utropade: v Jag afskyr monsieur Durand ! En låg, feg usling, som låter sina qvinliga anfölvandter skymfas på detta sättb sade madame Martin i uppretad ton: smen han skall få se, han skall få sel Hon satte ånyo på sig schal och hatt, som hon bade aftagit, och lemnade rummet utan att säga ett ord mer. Monsieur Theophile Durand hade nyss inslumrat, då ban väcktes af en häftig ringning