Aftonbladet – 23 juli 1860, sida 1

jade blifva mörkt, men de stodo der ansigte mot ansigte och blott några steg ifrån hvarandrandra: han kunde mycket väl se henne: Virginie var inte blek nu; hon var röd som blod; hennes rörelse var verkligen så ögonskenlig, att det var den som mycket mer än hennes skönhet ådrog sig gentlemannens uppmärksamhet. Han frågade sig sjelf undrande, hvad det kunde vara i hans uppträdande, som kunde frambringa en sådan rörelse, och om alla flickor i Paris vore sådana. Han lemnades ej länge i tvifvelsmål härom, ty då madame Martin oförsigtigt höjde sin röst, nådde den snart madame. Legrands öron, som flåsande skyndade dit med sin blomstrande, småleende brorsdotter. Monsieur Lefövre såg besvärad ut, men han var nu omringad; det stod ej att bjelpa. Han fann sig temligen i sitt öde, spatserade upp och ned i trädgården med damerna och började. förmodligen förstå något af hvad som var å bane, ty då han såg madame Legrand bålla fram sin brorsdotter vid alla tillfällen. och madame Martin vara så angelägen att få den stackars Virginie bemärkt af honom, krusades hans bleka läppar en eller två gånger af ett nästan omärkbart sarkastiskt småleende. Jag trör att vi gjorde klokast i att gå ins, sade madame Legrand slutligen, då hon med någon oro märkte att hennes gäst nästan oftare betraktade den bleka Virginie än hennes blomstrande brorsdotter, lilla Virginie är så ömtålig, att aftonkylan kunde skada henne; hon är verkligen redan helt blek.n Madame Martin underrättade sin vän helt! förargad att Virginies helsa var förträfflig. Virginie hade aldrig varit sjuk sedan hon hade messlingen. Hvilket mätte hafva varit för bra längesedan, sade madame Legrand mildt. j Madame Martin föraktade att besvara denna