Aftonbladet – 23 juli 1860, sida 1

nes brorsdotters klara anlete mulnade; madame Martin triumferade, och Virginie såg förtjust och förtjusande ut. Befriad från den plågsamma farhågan att träffa fremlingen, blef hon .så glad och så intagande, att madame Martin suckade vid tanken på huru skamligt det var af henne att aldrig se så uti rättan tid. Hon gaf henne en lexa i detta ämne uti trädgården, dit de alla. begåfvo sig efter. maten. Madame Legrand samt hennes svägerska och brorsdotter höllo en liten särskild öfverläggning, medan madame Martin och Virginie helt ohöfligt lemnades åt hvarandras sällskap. Virginie, sade modrfen i rörande ton, ville du krossa mitt hjerta? Är det min skuld, mamma, att Monsieur Lefevre är sjuk ? Men om han hade komrnit, ja, min Gud, om han hade kommit, då skulle man fått se pål När dörren öppnades en gång, sjönk du ned på din stol blek och darrande. För Guds skull — jag hoppas nm är bättrev,tillade hon plötsligt, 1 en mjuk och inställsam tor. Virginie såg upp och varseblef en allvarsam man af omkring trettio år stående bredvid dem. Han stannade då han blef tilltalad, och fastän ej utan en. hvass blick af förvåning på det äldre fruntimret, tackade han henne artigt och sade att han verkligen kände sig mycket bättre. Han syntesämna fortsätta sin promenad, men madame Martin var ej den som lät ho om komma undan så lätt; hon tvingade Virginie mildt attåtertaga den plats vid hennes sida, som den unga flickan lemnat i det hon drog sig tillbaka. Vägen va: smal, monsieur Lefevre kunde ej försöka att komma fram utan påtaglig ohöflighet; han bjöd ej beller till att göra det, men under det madame Martin öfverföll honom med en störtskur af prat, betraktade han hennes dotter med mycken uppmärksamhet, Det bör