Aftonbladet – 23 juli 1860, sida 1

till den eller den mannen. Gode himmel! blotta tanken derpå bränner mig! När skola qvinnor upphöra att vara af så ringa värdel När de äro rika, svarade den gamle verldsmenniskan filosofiskt; jag riktigt skäms för din: dumhet Virginie; att min dotter ej skali hafva bättre vett! Beträffande åter det der ,utbjudandet, som du behagar kalla det, så inser jag ej huru det skall kunna afhjelpas, så länge männerna äro sådana de äro. Oss emellan sagdt, min flicka, männerna äro riktiga turkar, och hvarje, man tror sig aldra. minst varm en sultan, De tycka om: att se qvinnor utbjudas åt sig och att få välja. Låt dem få det, kära du; vi vinna mest derpå till slut, och, som det gamla ordspråket säger: skrattar bäst som skrattar sist.o Se så tag nu klädningen på dig, och gör dig så fin som möjligta. En ny fjod af tårar var det enda svaret på denna moderliga uppmaning. Hvad är det för slag! utropade madame Märtin, gråta på det viset, så att ögonen bli röda och du skall se blek, sjuklig och butter ut som du alltid gör vid dessa tillfällen; det är visst inte underligt att ingen man vill hafva et sådan blek och gråtmild vare!set Hör du, vill du taga på dig klädningen! Virginie skakade på hufvudet. Hon kunde: ej. sade hon, hon kände att hon ej kunde det. Madame Martin var en menniska som kände verlden alltför väl att ej inse värdet af en liten rörande scen ibland. Hon brast derföre ut i tårar och beklagade sig öfver sitt öde i bjertslitande ton. ,Hon hade en dotter, som hon fostrat för att nu få erfara detta! Hon hade gjort allt för att få henne gift, var det väl hennes fel att det ej lyckats? Herines moderliga ömhet hade bragt henne ända derhän att lägga ut tjugo francs — det skulle säkerligen ej aflöpa med min