4 Maskinistehn Lundberg såg nedanför Mon I Bijou ett skrikande fruntimmer -komma springande, förföljd af en lång karl,-med: handen lyftad såsom d för att slå till; Huruvida något slag utdelades märkte icke Lundberg, men deremot såg han den förföljande karlen fatta tag i fruntimrets påliafda schal och I rycka den till sig. Lundberg igenkände ej karlen, I men i felkhopen skreks från alla sidor: )Det var Levin In Maskinisten Pettersson, som vari föregående vittnes sällskap, men stannat närmare värdsbuset Läbecks grind, såg äfven ett skrikande fruntimmer, som förföljd af en karl, med handen höjd såsom för att slå till, slutligen föll, om till följd af ett erhållet slag eller derigenom att hon snafvade, kan P. icke uppgifva; men i detsamma hon föll blef hennes påhafda schal henne frånryckt af den förföljande karlen, som slingrade den om armen och svängde med den iluften. I den folkhop, som kom springande för att se huru det skulle aflöpa, hörde vittnet röster som ropade, att det var Levin. Löjtnant Levin förnekar detta och refererar sig till löjtnant Bibaus erkännande, att det var han som först upptagit hustru Anderssons schal. Erinrad från kärande sidan, att ban i polisen afgifvit en annan berättelse, förmäler Levin, att orsaken dertill var, att han ej ville angifva en kamrat, som ej var för denna sak anklagad. I polisen yttrades för öfrigt mycket, som blifvit ändradt sedan. Arbetskarlen Lind: Jag kom på söndagsqvällenan till Anderssons på Mon Bijou — för si di håller der — och då kom en qvinna skrikande, att det var ett stort slagsmål nere på slätten: Jag går ner och då stod fru Andersson der och hade mist sin schal. Det kunde jag inte hjelpa, men så kom gossen Lindberg med schalen. Sen kom ett par unga herrar, och den ene tog Larsson(en af målsegandena) i ryggen så här (vittnet visar hur det tillgick), så att ett stycke af rocken följde med, och den andre slog honom med en smal käpp i hufvudet, så att han föll omkull. Då sa jag: Ska ni slå ihjäl karln.: Men då kom den ene och skrek: Jaså, du ä med också, och hotade mig också. Men då kom två andra herrar och sa: Nu har herrarne gjortet bra, ni har slagit ihjäl karln. Hr Beckman och de tilltalade invända, att vittnet talat om en smal käpp och att effekten at en dylik ej gerna kunde vara sådan som vittnet antyder.j Lind: Åhjo, han dånade af rätt bra; jag ska säja, herrarna va inte goa, di sprang värre än vildkattor, och så fick Larsson två slag till, det ena i bröstet. Domaren spörjer hvem som slog Larsson. Lind: Jo, det va den der (pekande på löjtnant Levin), men den andre han rymde sin väg, så honom känner jag inte igen, för den der mota mej, och hade inte de båda herrarne kommit, så hade jag nog fått smörj med. Och sen tog jag en karl till hjelp och fick opp: Larsson, och vi höll på en god stund innan vi fick honom till resning igen. Åklagaren ber att få till vittnet framställd den fråga, om de, båda herrarne voro berusade. Lind: Ja, det va inte utan det. Di va vilda och bar sej så åt. Jag kom oskyldigt som ett lamm, jag. Löjtnant Levin bestrider att ha varit den af Lind omvittnade person. Lind: Jo, herrn, men herrn hade inte di kläderna på sig då. Alla å kärande sidan tillstädeskomna yittnena äro nu börda. Från litteratören Strandberg, som likaledes blifvit å kärande sidan inkallad, har till rätten blifvit inlemnadt ett läkarebetyg, styrkande sjukdomsförfall, samt dessutom -en skrift, så lydande: Till Danderyds Skeppslags tingsrätt. Enär min convalescens efter ett betänkligare bröstlidande ännu icke visat sig så beståndande, att jag utan farhåga för att sjukdomsråcidiv skulle våga företaga färden till. ;soch ifrån Ensta tingsställe, anhåller jag hos vällofliga tingsrätten, att få skriftligen meddela, det jag ingenting eger mig bekant, som skulle kunna tjena till någon som helst upplysning i det mål rörande ett den 13 Maj detta år timadt: våldsamt uppträde på Stockholms Djurgård, i och för hvilket jag blifvit kallad som vittne. Under den första och tredje af Lumbyes konserter i Djurgårdens-konsertsalong var jag närvarande och hade der tillfälle att åhöra det oljud och buller, som af några bland åhörarne obesväradt fördes och hvilket väckte ett obehagligt uppseende -hos, som jag tror, största delen af auditoriet. Hvilka det var, som på detta sätt gjorde sig bemärkta, var jag genom min svåra närsynthet fullkomligt ur stånd att iakttaga. Det blef mig likväl sagdt, men utan angifvande af namn, att det var några officerare vid gardet. Emellertid kan jag så mycket mindre för det nämnda, visserligen oskickliga, beteendet beskylla de officerare, hvilka nu äro tilltalade för det fridsstörande Djurgårdsuppträdet, som jag aldrig vet mig hafva varit i beröring med någon af hrr Levin, Bibau eller Mecklenburg, och ännu i detta ögonblick icke känner en enda af dem ens till utseendet... Uppträdet på Djurgården den 13 Maj och dermed sammanhang egande förhållanden har jag mig -endast bekant genom tidningarnas redogörelser. Jag var icke närvarande vid tillfället och ej ens på Djurgården under den eller närmast föregående dagar. Hvad jag nu anfört är jag beredd att med ed fästa; om så skulle påfordras; och befullmäktigar jag härmed innehafvaren att detta mitt anförande till vällofliga rätten ingifvå. Stockholm d. 19 Juli 1860. Carl Wilh. Aug. Strandberg. Sedan denna skrift blifvit uppläst, förklarar hr Beckman, att hvad ett annat å kärande silan åberopadt vittne, hr Dalman, angår, så vill han icke äska hr Dalmans inställelse för edgång, i fall hr Dalman äfven skriftligen afgifver sin berättelse. Rätten öfvergår derpå till de å svarande sidan åberopade vittnens hörande. Vi redosöra i nästa nummer för hvad at dem anfördes, a Något polisförhör angående mordet å sniccaremästaren Rundström har i dag ännu icke egt rum då bladet. lägges i press. Polisen rortsätter sina spaningar. — I går fortsattes polisransakningen med hästgardisterna n:o 93 Carl August Svensson vid ryttnästare Plomgrens sqvadron och n:o 48 Olof Peter Wahlström vid ryttmästare Beckfriis sqvadron, tillsalade för att sistlidne söndags middag hafva å Styrmansgatan rånat drängen Pehr: Nilsson från :Danderydssocken. Såsom förut blifvit nämdt, hafva de tilltalade erkänt angifvelsen, och i går hördes vitt