VE a UPPBALVE, GUL FAUAILEB VELAL BRYLETL ROLE KULL BITIT ma till tinget, emedan han aldrig tillförene stått inför någon domstol. Eljest plågar han i hvardagslag ej vara så försagd, som han nw visat sig. Från kärandesidan anmärkes, att Lindberg möjligen torde vara: uppskrämd genom de tilltalades närvaro, och dessa tillsägas derföre att ur tingssalen sig aflägsna, medan vittnet afgifver sin berättelse -och förmäler hufvudsakligen, att han sett: löjtnant Levin hafva hustru -Anderssons schal under: armen, och att samma schal: sedan blef af skomakaren Andersson kastad till vittnet, som lemnade den till fra Andersson. Huru schalen kom i Levins händer och huru den derefter öfvergick till Andersson, derom har vittnet . sig ingenting bekant. Han såg äfven Andersson stående på knäna, stödjande sig mot -ett träd, men ej att han fick smörj:: Deremot såg han målseganden Österberg med en käpp erhålla ett slag i hufvudet på det ställe, der nu ett ärr synes. Kyparen Nilsson var vittne till den ordvexling och de nappatag, som egde rum mellan A. v. M. och några andra personer, innan de öfriga officerarne tillkommo. Efter vittnets uppfattning utgjorde detta uppträde dock intet -slagsmål, . utan endast en brottning, vid hvilken löjtnanten tumlade omkull med en af de öfriga. Något egentligt slagsmål uppstod först sedan en omnibus anländt och alla deri sittande personer hoppat ur. Vittnet kan dock icke intyga huruvida alla, som voro i omnibusen, deltogo i slagsmålet, och kan ej heller säga om A. rv. M. var öfverlastad, hvilket ej förefaller vittnet sannolikt, då han fick den ene efter den andre under sig. Vaktmästaren Lilja förmäler sig ha serverat på Hasselbacken vid den middag, officerarne hade derstädes den 13 Maj, och hade hört uppgifvas, att ett marmorbord gått sönder efter middagens slut och sedan gästerna stigit upp; men om det blef kullslaget eller hade fallit till följd af att det vid afdukningen kommit att öfverlastas genom från middagsbordet ditflyttade jordgubbskrukor, hade vittnet sig icke bekant. På fråga, om de tilltalade voro öfverlastade, säger sig vittnet ej kunna säga detta, enär 4e väl voro något upprymda, men visste både hvad de sade och gjorde. På fråga af hr Beckman,: om trossbottnarne på-Hasselbacken voro sådana, att rörelse ofvanpå lätt hördes i våningen inunder, förklarar sig vittnet ej så noga känna trossbottnarnes beskaffenhet. Med afseende på tiden för middagens afslutande uppgifver Lilja, att det var omkring kl. 8, ty det var mycket mat, det var hvad man kallar en fin middag. Vaktmästaren Pettersson, som äfven serverade vid middagen, förklarade de tilltalade ha varit glada och muntra, men visst icke öfverlastade. Äfven ban visste, att en stenskifva blifvit sönderslagen, men var ej inne då det skedde. Bokhållaren Bodin förmäler sig dels ha hört skomakaren Andersson ropa på polis, dervid löjtnant Bibau till honom yttrade några hotande ord, dock utan att vid det tillfället slå honom, dels vid en droska sett en karl. i hvilken han nu igenkänner löjtnant Levin, som höll i vagnen med venstra handen, slå med den högra inåt densamma, medan tvenne andra höllo hästarne. Vittnet sprang sedermera upp på Mon Bijous gård och hörde, dit uppkommen, ett fruntimmersskrik, hvilket föranledde honom att åter gå trappan utför.Då han nedkom, träffade han fru Andersson, som säger sig ha erhållit ett slag samt beklagar sig öfver att hennes dubbelschal blifvit henne fråntagen. Vittnet begaf sig derpå upp till Mon Bijou och hjelpte till att stänga luckorna, emedan man fruktade något öfvervåld, alldenstund herrarne lefde som vildar och galningar, uppgifvande vittnet sig särskildt bland de så betecknade herrarne ha sett löjtnanterna Levin och Bibau, hvilka slogo hvem de träffade; och vittnet skulle nästan tro att de voro öfverlastade, emedan sådanaRpersoner i annat fall ej kunnat lefva så vildt. Hr Beckman spörjer Bodin, om han såg de tilltalade äfven blifva slagna, och då. Bodin härpå svarar nekande, ber hr Beckman få uppgifva, att både hrr Levin och C. von M. erhållit ganska många slag, och hr Levin har för lir Beckman visat tre hål i hufvudet, och äfven C. von M. hade erhållit sådana. Bodin, tillspord på hvilken sida om droskan br Levin stod, då han slog inåt densamma, säger: På den venstra; men då han närmare beskrifver vågnens och den slåendes ställning, befinnes det vara på högra sidan, i enlighet med hvad alla andra vittnen intygat. Hr Beckman fäster sig emellertid vid vittnets misstag och vill deri se ett bevis på mindre tillförlitlighet i dess uppgifter. Hr Levin spörjer Bodin huruvida han, som säger sig ha stått på motsatt sida om droskan emot Levin, icke dervid på den sidan såg drängen Andersson, som säger sig ha stått der vid tillfället. Bodin säger att flera personer gingo af och an på den sida om droskan der han stod, men han fästade sig icke vid någon af dem, utan. hade sin uppmärksamhet hufvudsakligen riktad på den, som slog. t Hrr Beckman och Wendtiland utbyta åtskilliga repliker, i det den förre anser, att om Bodin säg Levin, borde han äfven ha sett Andersson, i fall denne fanns der; hvaremot hr Wendtland finner det ganska naturligt, att man kunde observera den storväxte Levin, utan att märka den korte Andersson, synnerligast som den förre genom sitt förehafvande ådrog sig de närståendes uppmärksamhet. F. d. lifgardisten Wistrand vitsordar hufvudsakligen att han sett Levin, stående upprätt invid en droska och hållande med venstra handen i densamma, slå inåt med den högra, åtminstone 3 å t slag, medan två, möjligen tre, andra personer höllo de droskan förspända hästarne. Huruvida Levin hade något tillhygge märkte vittnet ej. Smedsarbetaren Stenqvist såg löjtnant A. v. M. i delo med flera personer samt fatta åtskilliga af demi kragen och slå omkull dem. Då ompibusen anlände, utsprungo alla, som sutit i densamma, samt rusade blindt in i: folkhopen och slogo hvem le träffade. Vittnet hade sedan sett ett uppträde vid en droska, hvars hästår höllos af 2 personer, och vittnet hörde slag afkäppar och paraplyer. (Vittnets uppgifter om uppträdet vid droskan äro för dfrigt något otydliga och lemna ingen klar föreställaing om hvad vittnet deraf sett.) Vittnet intygar dessutom, att de ur omnibusen utspringande persooer genast i början varit alldeles vilda. Slutligen förmäler. han sig ha sett att skomakaren Anderssorf, som då var barhufvad och blodig; släpades i håret af löjtnant Levin och en annan person. Perukmakaren Jacobsson hade den 1 Maj sett hr Wibell och löjtnant Levin i ordvexling inne i källarsalen på Blå Porten, derunder L. slog W. på benen med en promenadkäpp. Huruvida detta sednare var i afsigt att förolämpa W. eller om. det skedde med sådan kraft att W.deraf kunde erfara någon smärta, är vittnet ej i tillfälle att uppgifva; men förmäler han; att L. slutligen vände W. ryggen och att desågo något förargade ut då de skildes, ehuru. vittnet ej kan säga huruvida -osämjan dem emellan kommit till den punkt att de skulle drabbat ihop om de ej blifvit åtskilda. Att Levin, såsom Wibell nu uppgifver, yttrade till W.: Vill ni ha smörjo, hörde icke vittnet. Poliskonstapeln Olsson berättade med mycken redighet och klarhet huruledes han, underrättad af fruh på Läbeck: att ett slagsmål egde rum på slätten, begifvit sig dit och funnit en stor folkhop, i hvilken han inträngde och frågade hvem söm var förfördelad, hvem den förfördelande, Då en person dervid yttrade, att den förfördelade redan aflägsnat sig, uppmanade Olsson de närvarande att skingra sig. I detsamma får han i diket bredvid sig se en karl liggande, nedtryckt af löjtnanterna Levin och Bibau, dervid den ene höll den :kullslagne personen i håret,