OLUCKHOUIT UU 1v JU IODV. 0 fe: IOCERVETY: Rättegångsoch Polissaker. Djurgårds-slagsmålet. Ransakningen vid Ensta ting. (Forts. från gårdagsbladet.) Fabrikören Mineur förekallas. Herr Beckman anhåller, af förekommen anledning,, att herr Mineur måtte tillhållas att endast omvittna hvad han sjelf hört och sett, icke hvad han hört omtalas. : Herr Mineur får derpå afgifva sitt vittnesmål och berättar, att hrr officerare vid flera tillfällen, såväl under detta, som sistförflutna år, fört oljud vid konserterna i Tivölisalen, dervid vittnet funnit hr C. v. Mecklenburg vara den mest framstående. Några annan kan han icke till namnet uppgifva. Oväsendet bestod uti slående med käppar i borden, rullande med sodavattensflaskor utåt golfvet, klingande med glas, högljudt stojande o. s. v.; och har vittnet sig bekant, att flera familjer funnit sig så generade att de nödgats aflägsna sig. En gång förlidet år gick det så längt, att hrr militärer utförde oanständiga danser framför musikläktaren. Vittnet var äfven tillstädes vid den af de Lumbyeska konserterna, då herr Eckert uppmanade C. v. M. att tillsäga sina kamrater att hålla sig tysta. Herr Beckmun frågar vittnet, om de militärers, hr Mineur omtalat, vid de omvittnade tillfällena varit civilt klädda, eller i uniform. Herr Mineur upplyser, att de vanliges v?rit civila. Herr Beckman frågar då vidare, huru vitthet som ej kan uppgifva, hvilka militärerna voro, samt nu förklarat, att de varit civilt klädda, då kan intyga, att det var militärer ? Herr Wentland invänder, att. det är ganska naturligt att då man sett personer, ömsom i uniform ömsom. civila, man deraf slutar att de äro militärer, utan att man derföre känner deras namn. Revisor Englund, som är Djurgårdsbo och ofta besökt konserterna i Tivoli, hade vid flera till fällensåväl i år som i fjol haft anledning beklaga det sätt, hvarpå konserterna stördes af hrr garnison4officerare, och en gång begaf han sig in till hr Eckert och anförde klagomål öfver oväsendet. Söndagen den 13 Maj vid 8-tiden befann sig vittnet i schweitzerilokalen vid Hasselbacken, och hörde dervid från öfra våningen buller och oväsen af sådan beskaffenhet, att en person i vittnets sällskap beklagade sig öfver det förfärliga oväsendet,. Hr 8eckman anförer åtskilligt om de tunna trossbottnarne på Hasselbacken, till följd af hvilka hvarje rörelse i öfre våningen förnimmes som ett buller i den nedre. Provisor Berg passerade under pågående tumult den 13 Maj Djurgårdsslätten och såg dervid löjtnant Levin med riktigt raseri springa omkring samt såväl på ömse sidor om vägen som på sjelfva landsvägen utan åtskillnad slå hvem han träffade. Huruvida han hade något tillhygge, kunde vittnet ej märka. Något sednare blef vittnet uppmanad att begifva sig in på Pohlsro och taga vård om hr Wibell, som vittnet vid sin ditkomst fann blodig och darrande, såsom en följd af de slag Wibell erhållit, och hvilka bland annat förorsakat ett sår med invikna kanter, tydligen tillfögadt med något skarpt tillhygge. Tillspord, huruvida den i rättens förvar befintliga lillfingersring kunnat förorsaka detta sår, förklarar vittiet, att detta berodde på beskaffenheten af den sten. som varit i ringen infattad, och visserligen icke är omöjligt, ehuru vittnet för sin del tviflar derpå, tilläggande vittnet, att Wibells blodsförlust måtte ha varit ganska be tydlig, då linnet var nedblodadt och en handduk eller näsduk, med hvilken Wibell torkat sig, var så nedblodad, att man skulle kunnat krama ur den: samma. Förbindningen medtog ungefären timmas tid, derpå Wibell lät intaga champagne och dermed undfägnade vittnet och dess sällskap. På särskild fråga, huruvida viftnet, då han såg Levin slåss, iarttog huruvida någon slog igen, förklarar vittnet att han icke såg någon menniska slå tillbaka, och väckte det hans särskilda uppmärksamhet och förundran, huru en sådan försoffning var möjlig hos dem som blefvo öfverfallna. Huruvida Levin var öfverlastad, derom kan vittnet ej yttra sig. Löjtnant Devel berättar, i en ton starkt påminnande om kasernen och rekrytskolan, att han den ifrågavarande aftonen, i sällskap med löjtnant Örborh kommit från Bellmansbyst och, sedan han passerat slätten, sammanträffat med löjtnant Levin invid en omnibus, med hvars kusk Levin Hade bytt mössa. Domaren nämner, att det blifvit inför rätten uppgifvet, att Levin. möjligen äfven bytt öfverrock med kusken, och spörjer vittnet om han märkt sådant. Hr Devel (med ökad skärpa i rösten): Nej! N : Domaren erinrar vittnet, att man inför domstolen ej får tala i sådan ton, utan bör hålla sig anständig. Så bjuder lagen, som är lika för alla, foch måste af. alla respekteras. Hr Devel berättar vidare, med något modererad röst, ehuru han synbarligen har något svårt att beherrska en viss häftighet i ton och åtbörder, som synes vara honom naturlig, att han sedermera tillsammans med Levin uppsteg i omnibusen, som dervid var omgifven af en hop sjöfolk, bland hvilka hotelser utöstes. Levin talade bland annat om, att han förlorat stenen fill sin lillfingersring. Hvarken Levin eller Mecklenburg eller Bibau, med hvilka vittnet äfven sammanträffade, voro öfverlastade, I kensertsalongen, der äfven vittnet tidigare På aftönen innevar, märkte han något hojtande åt ena sidan, men de tilltalade deltogo ej deri. C. v. Mecklenburg såg hansinvid räcket på trappan, d Smedsarbetaren Lindberg skall. derpå höras. Hånstammar och ser förskrämd ut. Domaren har den största möda att afvinna bonom ett eller annat enstaka ord till svar på framställda frågor. Hustru Andersson (samt Lindbergs kamrat, målseganden Öster