Hajmstad. (Insändt.) Om folkskolläraremötet I Arboga förekomma uti en i Aftonbladet intagen korrespon densartikel åtskilliga uppgifter rörande -af mig af gifna yttranden, hvilka, ehuru mindre väsendtliga jag anser påkalla rättelser, enär jag icke gerna vil debiteras för åsigter, som jag icke hyser eller god känner. j Således är det ett misstag, att jag skulle hafva sagt, att man vid första undervisningen bör akta sig satt icke fattigvården träder i föräldrarnes ställen Deremot yttrade jag, att man bör akta sig atticke statsmakterna träda i familjens ställe. Kan familjen icke fullgöra sin skyldighet i detta afseende, så bör icke staten, utan kommunen eller fattigvården öfvertaga denna under skolstyrelsens kontroll. Det är ett misstag, att jag skulle hafva sagt, att man på ett par ställen i Skåne tagit 300 rdrs understöd för att gifva sådana, som egentligen bordt af fattigvården underhållas,. I stället yttrade jag, att jag kände församlingar, som icke kunnat erhålla understöd till ordinarie folkskollärares löneförbättring, men deremot erhållit ända till 300 rdrs anslag för småskolor, samt andra, som antagit fattighjon till barnalärare och för deras aflönande erhållit statsbidrag, hvilket således direkt kommit fattigvården till godo. Detta torde bevisa, att staten vårdat sig mera om småskolorna än om de ordinarie folkskolorna. Yttrandet: Att upphöra helt och hållet med utanläsningen torde icke vara möjligt,, kan jag icke alldeles vidkännas; hvaremot jag erkänner yttrandet sålunda: Att genom lagbud afskaffa eller förbjuda all otanläsning torde icke vara möjligt. Jag anser nemligen icke det onda ligga deruti, att barnen kunna mycket utantill,, om det ock vore hela bibeln, ja, om det ock vore all verldens böcker; — utan deri, att barnen tvingas att i minnet inplugga sådant som de ännu -icke begripa eller med förståndet kunna fatta, och deri, att man anser utanläsning och kristendomskunskap för synonyma begrepp. Mitt yttrande om verldsliga böckers begagnande i skolan har blifvit temligen oriktigt uppfattadt. Jag vill hvarken att den verldsliga Täsn ngen skall undantränga den religiösa, eller den religiösa undantränga den verldsliga, helst menniskan är skapad både för letta lifvet och det tillkommande och bör, efter mitt rmenande, uppfostras för båda. Men att till läsöfningar i skolan begagna böcker, vare sig i bunden eller obunden stil, som innehålla svordomar och osedliga uttryck, hvarpå jag sett exempel, kan jag för min del icke godkänna. Sådant läses tids nog ändå, utan att derpå behöfver bekostas skolundervisning. Att det i Danmarks skolor icke skulle förefinnas någon kristlig anda, kan jag icke erkänna mig hafva sagt; hvaremot jag uppgaf, att jag der bevistat åtskilliga skolor, hvari seden att börja och sluta undervisnihgen med bön och sång icke förmärktes. Jag anförde fakta, utan att deröfver fälla något omdöme, och det missförstånd, som hos åtskilliga af de närvarande tycktes uppkomma af mit: yttrande, rättade jag sjelf så snart jag åter fick ordet. 50 ogilla eller underskatta värdet af den Rudensköldska roteskolan har aldrig fallit mig in. Jag är öfvertygad att hon kan, der lokala förhållanden göra henne lämplig, uträtta mycket godt, blott hon inom: svenska skolväsendet anvisas sin tillbörliga plats; men icke tror jag att hon kan göra 1842 års folkskola öfverflödig, och det är de grundlösa förhoppningarne lerom; som jag, i egenskap af både skollärare och riksdagsman, ansett mig skyldig att bekämpa. Stockholm den 19 Juli 1860. 5. P. Rosenberg.