Madame Martin började förtvifla, och ma. dame Legrand sade profetiskt att hon aldrig skulle få vara med på Virginies bröllopsmid: dag, då den förstnämnda damen gjorde en oväntad upptäckt, sem åter upplifvade hen: nes döende förboppningar och uppfyllde hennes moderliga hjerta med fröjd. Madame: Legrand,, sade hon, då hon en eftermiddag inträdde i sin väns lilla förmak och fann denna sittande bredvid det öppna fönstret, hvilande: sig efter middagen, Madame Legrand, vi ha nu varit bekanta hela tjugo år; vi äro båda gamla menniskor, som känna verlden och hvad skulle det derföre tjena till att gå bakom ryggen på hvarandra? Jag kunde gerna säga att jag är kommen för at! se hur ni mår efter den stygga förkylningen, men det gör jag ej; nej, min lilla goda madame Legard, Jag kommer bara för att underrätta er att jag vill. äta middag hos er i morgon; Virginie har jag naturligtvis med mig. Hvad tycker ni om detta? Hon lade armarne i kors och rätade på sig med ett triumferande utseende... Madame Legrard hostade litet oroligt och höll sig på defensiven. Hennes vän smålog och fortfor lugnt: Jag har redan beställt:en fårstek och skaffat litet vildt samt äfven desert. Men det skall blott vara n liten, helt enkel tillställning — mycket enkel. Man skall ej göra något till öfverflöd, madame Legrand., dame Legrand tog på sig en undvikande, Något värdig min. Hon förstod ej riktigt sin. vän. Hon fade ibland mycket svårt för att fatta. . Kunde hon ej få närmare besked om hvad madame: Martin menåde? Madame Martin nickade, medgaf att frågan var helt naturlig, sköt stolen närmare sin vän, antog en förtroligare hållning och hviskade mycket betydelsefullt: Ser ni den der gentlemannen, som går och