Aftonbladet – 20 juli 1860, sida 1

Mt RR Rn KG peiska nödvändigheten framkallat i Danmark, studentmötet i Upsala och Stockholm 1836 och kung Oscas tal till deskandinaviska studenterna på Drottningholm, kronprinsen Carls besök i Köpenbamn hösten samma år och andra tecken dertill att de skandinaviska iderna vunnit insteg på högsta ort. Författaren yttrar derefter: Man har trott, att konung Oscar och prins Carl år 1856 uteslutande arbetade i sin ärelystnads intresse, anseende äpplet vara moget, såsom de tyska tidningarna utan omsvep sade, och viljande plocka det. Hvem vet; om det ej tvärtom i deras uppförande låg mera klokhet, ingifven af farhåga, än djerfhet, stödd på det största sjelftörtroende och på egoistiska beräkningar? I Juni och September 1856 hade man nyss sett slutet på krigeti Orienten, nyss afslutit defensiv-fördraget mellan Sverge och: Norge samt vestmakterna. Man har skäl att göra sig den frågan, huruvida Skandinaviens ställning var särdeles betryggande. Ryssland : hemtade 7 sig efter kriget, rå så vara, men omv denna: hvila ejvingaf goda råd, utan det efter sina inre funderingars: slut ännu lifligt-erfor det missnöje, konung Iscars-affall, såsom det kallade det, ingifvit! detsamma, kunde man med skäl fortfara att hysa några farhågor i anledning af vestmaåktgarantiens obestämdhet. . . . Vare härmed huru som helst, så var det ej att förundra sig öfver, att konung Oscar sökte efteråt utvidga basen för 1853 års fördrag och förmå den. danska monarkien inträda deri, sedan Nordens staters solidaritet blifvit fastare tillknuten äm någonsin: Det var en ny hyllning åt skandinavismens nödvändighet; det var ej konungens af Sverge fel, att denna nödvändighet blef mindre befallande och mindre uppenbar: Mot Ryssland ochjom händelsen så skulle foga, England eller hvilken annan fiendtlig makt som helst behöfva Sverge och Norge ett nära förbund med Danmark, som tillsammans med deminnehar nyckeln till sundet och Östersjön: Och Danmark, bar det då ej äfven behof af att söka bistånd af skandinavismen? Tyskland, som ej har det väl restäldt hemma hos sig, fördrager ogerna dess sjelfständighet och skulle vilja absorbera det. Den allmänna andan i Tyskland riktar lystet sina blickar på denna eröfring, För att ställa sig in, finna regeringarna sig icke kunna göra någonting Bättre än försöka tillfredsställa denna lstnad samt åt detta håll afvända folkbrånaden. Preussen, som genom sitt geografiska läge står i omedelbar beröring med de danskastaterna, vill ej åt förbundets stater af andra rangen, i spetsen för hvilka Hannover står, afstå förtjensten att mot den utpekade fienden utveckla. den häftigaste och afundsammaste verksamheten, det vill för öfrigt gerna blien sjömakt, och Slesvigs förträffliga hamnar samt de angränsande kusterna skulle skänka fartygen ankarplatser och förse Preussen med matroser; det är således på dubbelt sätt intresseradt af att förfölja Danmark, för Tysklands och för egen räkning. Å sin sida tänker deremot Österrike, såsom tysk stormakt, icke det ringaste på att träda i skuggan i denna fråga och att försaka Preussens vackra roll, utan deltager också i denna verkliga parforcejagt efter popularitet. De orimliga helstatsförbindelser, som 1852 pålades Danmark, förse hela det i sina ansträngningar förenade Tyskland med alltför många anledningar att intervenera i de danska angelägenheterna, och tyska förbundsförsamlingen uppträder oafiåtligen såsom de tyska hertigdömena Lauenburgs och Holsteins: beskyddarinna; men organisationen af beröringen mellan dessa hertigdömen och återstoden af den danska monarkien är endast en förvändning och ej syftemålet för den tyska interventionen: det vill åt Slesvig, som det gäller att frånrycka Danmark, derigenom att det olagligen hopkopplas med Holstein. Detta är knuten i frågan; om Slesvig väl en gång är lösryckt från de rent danska statetna, vore det också blott i administrativt afseende, skall det tyska inflytandet tränga sig in på Jutland, och Danmark vore hel: och hållet förloradt. För öfrigt är det ej endast fråga om administrativa band:och om politiskt eller :moraliskt inflytande; Tysktand vill gripa till vapenmakt, och danskarne hotas ständigt af ett nytt krig med tyska förbundet efter det som det med så mycken tapperhet och framgång, trots underlägsenheten i antal, år 1848 uthärdade. Under dylika omständigheter kan man lätt förstå med huru stor ifver de se sig om åt alla fyra väderstrecken efter någon, som skulle kunna hjelpa dem; Om de se Frankrike, hvars regering och allmänna mening de veta sympatisera med sig, på någon sida ingifva Tyskland allvarsamma bekymmer, lugna de sig; men om de tycka sig märka, att Frankrike kunde i och för eget förstorande bli frestadt att utfundera något medel att smeka någon tyck makt, som är dess granne, -samt söka något att erbjuda denna såsom antaglig cersättning, då bäfva de. De veta, att äfven England diplomatiskt bevisar sig vara sdem välbevåget; men de besinna, att England, ihändelse af ett krig t. ex. med Frankrike, icke kunde få någon mera värderik bundsförvandt bland de kontinentala militärmakterna än just Preussen, deras fiende. Ryssland skulle, såsom de tro, i utbyte mot sitt öppet förklarade. beskydd, . fordra, att de skulle återgå till absolutismen, och .kanske skulle det ej ens för detta pris äfventyra ett komprometterande krig för en så liten stats intressen. Den fordna politikens lära att ädelmodigt understödja de mindre staterna synes dem ej längre åtnjuta synnerlig kredit midt bland de nu pågående förändringarna, och de föreställa sig med oro, att. Danmarks annezation med Tyskland, hvilken sannolikt: skulle medföra en skilsmessa mellan den germaniska samhällskroppens båda norra och södra hälfter, när allt kommer omkring och, då denna sednare del kommer att bilda en motvigt, ej ogerna skulle ses af en europeisk politik, som är vorden fanatisk och äfventyrlig. Dylika farbågor äro säkerligen öfverdrifna, och den enda utväg, som framställer sig för danskarnes blickar, är ej så obetvdliot lug