Aftonbladet – 19 juli 1860, sida 1

tade det beslutet att ej se upp mer; men detta blott förvärrade saken; enär ban hade ett ständigt medvetande om att surnumerairens blickar aldrig lemnade: honom; ett faktum hvarom ban blef fullt förvissad, då han en gång händelsevis kom att se upp och mötte samma svårmodiga, som det tycktes eviga blick ännu fästad: på honom. Från detta ögonblick underkastade sig Thåophile ödets beslut. Fan känderatt en: besvärlighet förestod honom. Sex månader hade. förflutit. Tiden hade försvagat det i början så obehagliga intrycket, och Theophile. hade vant sig vid Auguste Tondus närvaro... En. eftermiddag, precist då klockan slog fem, steg han som vanligt upp från sin stol, torkade pennan, lade undan sina papper, tog sakta af sig de blanka svarta ärmarneaf. kaliko, som han bar för att akta klädet i sin rock, och sträckte fram Handen för att taga sin hatt, då en dof röst sade: Monsieur Durand, vill pi vara god säga mig, huru länge detta skall räcka? Det var Auguste Tondu, den enda: employg, utom monsieur Durånd, som ännu var qvar, hvilken: hade talat. Theophile stod alldeles stum. Han var alltför förvånad öfver den oväntade frågan, för att tänka på:attbesvara den. Sir, återtog den unge mannen föraktligt, jag märker att ni har en trög: fattningsförmåga. Min mening är denna. Jag har blifvit lockad att emottaga denna plats såsom surnumåraire i den tron att ni snart skulle dö eller blifva befordrad; men sir, jag, Hör ej af hvarken det.ena. eller det andra. Jag harnu väntat sex månader; mitt tålamod är slut och jag, vill: veta huru länge detta skall räcka., Siro, svarade Theophile nästan litet rörd, ni. önskar veta mer än jag kan säga. Om min chef finner för godt att befordra mig, är det mig ingalunda emot, det är allt hvad jag kan säga. Me Och ni vet ingenting om den andra saken 2 Nej, sir, det vet jag inte.n På sert hedersord, sir, fortfor Auguste med