Aftonbladet – 18 juli 1860, sida 2

— Näsduken hör till den civiliserade menniskans nödvändighetsartiklar och bör således ha sin utvecklingshistoria i jemnbredd med denna civilisation. Om allt, som för öfrigt hör till den menskliga klädedrägten, har man mer än tillräcklig underrättelse, men näsduken har alltid blifvit stjufmoderligt behandlad af modejournalerna, ehuru det skulle anses såsom en oförlåtlig försummelse, om en elegant och väluppfostrad person icke bestode sig näsduk. Hos de gamle skulle en qvinna, som offentligen visade sig med näsduk, ha ansetts burit sig opassande åt och skrämt alla friare på flykten. Iden klassiska forntiden fanös det exempel på män, som läto skilja sig från sina hustrur, -derföre att de sett dem begagna näsduk. Juvenalis omtalar åtminstone en älskarinna, som af detta skäl blifvit förskjuten. Kinesen, denne raffinerade virtuos i beqvämlighetssmåsinne, bär ständigt små sidenlappar i fickan, hvilka han bortkastar, alltefter som han begagnat dem. Hos turkarne brukar man kasta en näsduk till en god vän; såsom bevis på synnerlig välvilja... Medeltidens qvinnor broderade åt sina hjeltar ej blott skärp och bindel, utan äfven näsdukar med namn och vapen. År 1560 införde Jean Nieot bruket af snus. Från den tiden ha näsdukarne vlifvit en ännu angelägnare nödvändighetsartikel för många menniskor. Och dessutomvär ju näsduken en betydelsefull symbol. Huru upplifvande är det ej att se en hvit näsduk hvifta på afstånd till välkomst eller afsked. Den lifdömde, som redan bestigit schavotten, förkunnar han lif,och räddning. För den segrande krigaren äro de från fönstren hviftande näsdukarbe triumffanor. Och en näsduk, hvarmed en adel qvinna aftorkat sorgens tårar, är ännu i dag ett nästan heligt och vördadt föremål. — På komitatshospitalet i Neutra i Ungern dog nyligen en flicka, som i 15 år lefvat bland björnarne. Vid sitt tredje år försvann hon spårlöst, . men 15 år derefter (1833) återfanns hon vid en björnjagt, utanför en skjuten björns ide. Afintellektuell utveckling fanns paturligtvis intet spår hos benne; oaktadt man sjorde sig mycken möda med henne, lyckades det först efter en lång tid att lära henne verkställa nåsra småbestyr i hushållet samt att frampressa några å, nästan obegripliga ord. Ännu på de sista åren ;f sin lefnad skall hon stundom ha påminnt om sitt förra lefnadssätt genom däns och brammande: Folset kallade henne björninnany :