Aftonbladet – 18 juli 1860, sida 1

a onda naturs räkning. Jag har sedermera vas rit:aflägsnad från skådeplatsen, der de händelser, jag nu berättar, tilldrogo sig; jag befinner mig, då jag skrifver detta, på många hundra mils afstånd, och man kan. derföre förlita sig på min opartiskhet. ..-Nå: väl, -jag förklarar både för mina vänner och fiender, att de af den amerikanska kontinentens söner, som jag bekämpade, voro oförfärade och ej heller mindre de, i hvilkas led jag intog min plats. t Det var derföre ett djerft företag: vi-grepo oss ah med, då vi: ville försvara Lages mot en fiende, 0ss tio gånger öfverlägsen, och som genom en nyligen vunnen seger vunnit ökad tillförsigt. . Skilda från honom genom floden Cannas; som vi ej kunde tillräckligt befästa, för att försvara honom; afvaktade vi i långa dågar Aranhas och Portinkos ankörst; under hela denna tid var fiendens styrka obetydlig. Så snart förstärkningar anländt, marscherade vi således beslutsamt mot honom; men den gången var det han som ej ville inlåta:sig i strid, utan drog sig tillbaka till den närbelägna provinsen San-Paolo, der han hoppades finna mäktigt understöd. Det var vid detta tillfälle jag lärde. mig inse både de brister och de fel, som i vallmänhet tilläggas republikanska armåer. Dessa armeer bestå vanligen af män, uppfyllda af fosterlandskärlek och mod, men som ej ha lust att stanna qvar under fanorna längre än medan fienden hotar, utan aflägsna sig. och öfvergifva dem, när denne försvinner. Detta fel blef nära nog vårt förderfj denna brist höll på att förorsaka vår undergång, ty en bättre underrättad fiende skulle kunnat tillintetgöra oss, om han begagnat sig af tillfället. . Serranionerna voro de första, som öfvergåfvo sina fanor. Portinkos män följde dem. Härvid bör anmärkas, att desertörerna medtogo ej