Aftonbladet – 17 juli 1860, sida 2

indersoKningar Dbora anstallas sa val om ac örhållanden som de med eller utan merkur ,ehandlade sjuka kunna medföra, som också om de motsvarande förhållanden som förecomma bland den del af befolkningen som icke rarit underkastad inflytelsen af Syphilis. En ippmaning gjordes till alla dem, hvilkas ställning möjliggör och underlättar insamlandet ef materialier till en statistik öfver Syphilis, tt samla och vid ett blifvande naturforskarenöte meddela sådant. ? Prof. M. Retzius meddelade en beskrifning ifver den ovanliga form af symotisk puerpe:alfeber, som under årets: förra hälft förekom på Stockholms barnbördshus. Häraf föranledles en diskussion emellan professorerna Malmsten, Abelin och Levy, hvarunder visades, dels att Erysipelas under den nämnda tiden ofta förekommit hos de från barnbördshuset till barnhuset i Stockholm öfverflyttade barn, dels att ryggmärgskanalen borde ha öppnats vid dissektionen af de i den ofvannämnda epidemien aflidna, samt slutligen att ätskilliga at le hos liken funna pathologiska förhållanden I sexualystemet väl kunde anses som tecken till en primär affektion å detta. Prof. Levy uttalade några betraktelser som inledning till en diskussion om dessa -mötens betydelse för läkarekåren i Norden, i det han angaf de olika riktningar, i hvilka mötena icke syntes hafva medfört allt det gagn man väntat af dem. Dessa betraktelser åtföljdes af en liflig diskussion, hvari prof. Hornemann, dr Hempel, prof. Faye och etatsrådet Dahlerup deltogo. Prof. Hornemann sade sig i ett följande sammanträde vilja hålla ett föredrag öfver ett närliggande ämne. Onsdags förmiddag företogo omkring 100 af naturforskarne med ett extratåg enutflykt jernvägen till fängelset på Vridlöselille ark och, sedan man besett detsamma, till Roeskilde, der domkyrkan besöktes, och hvarifrån vagnar, som välvilligt blifvit. ställda till de resandes förfogande, förde sällskapet ut till det nya St. Harshospitalet på Bistrupsgaard. Här hade den danska bestyrelsen föranstaltat en frukost, vid hvilken den muntraste stämning rådde och en mängd skålar föreslogos. Före middagen återvände sällskapet tillbaka till staden. Samtidigt gjorde de i naturforskaremötet deltagande geologer en utfart till de artesiska brunnarne vid Haärrestrup och Valbybakke, och Köpenhamns apotekare hade tillställt en lustfärd till Marienlyst och Klam-. penbörg för de främmande farmaceuterna. Torsdagen höllo samtliga sektionerna åter sammankomster, och derjemte hade mötet allmänt sammanträde; Dervid höll professor S. Nilsson ett föredrag, hvari han lemnade bi-1 drag till kunskapen om de förändringar jordytan i södra Sverge undergått under den qvaternära formationen, samt antydningar om att menniskor lefvat i dessa trakter i en för mycket längesedan förfluten tid. Han omtalade några intressanta fynd, gjorda i Skåne. Man hade: anträffat ben af rehnar, tillhörande ett annat slägte än den nu lefvande norska rehnen, tillsammans med träsksköldpaddor. . Det kunde synas besynnerligt, att dessa djur hade lefvat på samma tid och rum, men förhållandet var utan tvifvel att de, fastän samtidiga, aldrig hade sett hvarandra. Rebnarne kommo vintertiden in på det då med Tyskland sammanhängande Skånes slätter och drogo sig sommartiden åter tillbaka till Tysklands berg. Sköldpaddorna. kröpo om vintern ned i dyn på botten af träsken. : Vidare hade man hittat ett kolossalt lårben af en björn, hvilket talaren först hade trott tillhöra ide-björnen, sedan hållit på att tillskrifva isbjörnen, men slutligen, efter jemförelse med i Köpenhamn befintliga ben ochmed understöd åf zoolo gerna Steenstrup och Reinbardt, funnit verkligen tillhöra ide-björnen. Denne ansåg professor N. för stamfader till vår nu vanliga björn, liksom uroxen stamfadern till vår nuvarande boskap; härom. voro. dock ej. alla zoologer ense; han grundade sin öfvertygelse isynnerhet på det förhållandet, att ju yngre: de lager äro, i hvilka lemningar af idebjörnen och-uroxen förekomma, desto mindre äro benen. Ett på samma. ställe funnet skelett af en Grönlands-skäl väckte förundran, emedan terrängen ej visade hågot spår af saltvattensförhållande ; talaren förmodade, att en: stark våg hade kastat skelettet från stranden; in i den längre in belägna mossen. Några: på annat ställe Kittade hvalfiskben buro spår af att ha varit häftigt kastade om hvarandra, Slutligen hade man i en mosse funnit pilspetsar bredvid ben af ide-björn; detta, som öfverensstämde med fynd i Frankrike och England, visade, att menniskoslägtet, så väl öfverhufvu ! som särskilt i Skandinavien, har en högre ålder än män hittills velat antaga. Härefter gjorde professor Eschrickt en underhållande skildring af ostronens lif. Man må icke tro att den enå:ostran lefver alldeles likt den andra; tvärtom är det meddem som med menniskorna: några lefvai välstånd, och. andra draga sig fram med mycket bekymmer. Östran är ett saltvattensdjur, men förekommer icke öfverallt i hafvet; den. trifves bäst på lungna ställen; i lä. Orsaken; härtill är dels att den der finner rikaste tillgången på föda i infusionsdjur och infusionsväxter, dels att den är mindre utsatt för att blifva begrafven af sand. Den kan ganska väl tåla sand utanpå skalet, men icke det minsta inom skalet. När man vill arlägga en ostronbank, bör man således omsorgsfullt välja lokal. Ostron har många andra fiender än menniskan; det finns en snigel med så skarp tunga, att ban kan genomborra: ostronskalet och suga ut djuret. I det naturliga tillståndet bero djurets öde och förhållanden i många hänseenden af dess omgifning, och ostronplantören bör således rätta denna efter djurets beskaffenhet. Detta har man med framgång gjort i de franska ostronparkerna. Som man vill ha feta djur, så skaffar man dem tillräcklig föda, som man föredrager tunna, släta och; genomskinliga skal samt djur med liten fot och litet skägg, så åstadkommer man detta genom att skilja de ofta i klunga upptagne djuren från hvarandra, rensa skalen från snyltdjur och lägga dem i stilla vatten. Stark Tie ngt förnormala. vnfvå. kal detta åter en Mn on oo -— UA cm oo J-—. VV Jm fr JR RR VA fr — LG