Aftonbladet – 16 juli 1860, sida 2

MM MMM hela tiden befann sig Anita vid-min sida på! den farligaste. platsen, utan att. vilja gå i land ller begagna sig af någotskygd;--hon-sförsktade. till och med ätt böja sig ned; hvilket ill och med den tappraste man gör, .då han ser fienden sätta luntan till kanonen:Slutligen trödde jag mg ha påfunnit en utväg. ätt aflägsna henne från faran. Jag beordrade -Henne, oeh-det behöfdes en befallning af figför atthon skullelyda; och bärtill bidrog isynnerhet. äfven--sannolikheten att om jag skickade någon af mitt folk, skulle ban skaffa sig--en eller annan förevändning att-ej komma tillbaka — jag beordrade henne således-att begifva. sig till generalen för att begära förstärkning med: löfte att, om han lemnade mig. sådan, jag skulle begifva mig ut på lagunen för att förfölja de kejserliga och gifvå dem 5å mycketysysselsättning, att de ej skulle tänka på. att landstiga,-om jag också med facklan i hand skulle tända eld på deras eskader. Jag fick Anitas löfte att hon skulle stanna qvar i land och skioka mig svar med: någon pålitlig man; men till min stora bedröfvelse återkom hon sjelf. Generalen had icke något folk. att skicka mig; han befallde mig, ieke att uppbränna den fiendtliga flottan, hvilket han ansåg -såsom ett förtvifladt. och fåfänet försök, utan att återvända och rädda handvåpnen och ammunitionen. Jag lydde. Vi lyckades-att under en eld; som ej ett ögonbick afsaktade, föra vapnen och ammunitionen i land, hvilket företag, i brist af offiger, leddes af Anita, uhder det att jag, begifvande mig från det ena fartyget till det andra, på deras mest. antändbara ställen ahlade den eld, som skulle uppsluka dem. Det var ett ohyggligt värf, ty det nödgade mig att göra en tredubbel defilering förbi döda och särade, Det var ett verkligt slagtarhus,-öfversålladt af menniskokött; man van. drade på stympade kroppar; för hvarje steg stötte man foten mot lösslitna menniskolemmar. Befälhafvaren på Itaparika, Juan Enriquez de la Laguna, låg midt ibland två tredjedelar af sin besättning med hål efter en kula i bröstet, så stort, att manikunnat träda