Aftonbladet – 14 juli 1860, sida 2

OT GIT TIG SÄVITATCE, GULT UUTILIGATCGRTIRN, Br relt och hållet utanför politiken, intet ställe xan vara mera passande än just. denna sydsvenska brunnsort; och jag må derföre skatta nig lycklig att genom en tilltällighet hafva blifvit denna sommar kastad hit i stället för till Balen-Baden eller Kissingen. -Vi4defva här iett lugn, som nästan öfvergår all beskrifning, och ir man ej filosof förut, bestämdt blirman det där, eller också blir man poet. Vi äro här åtskilliga hundra bönder och en liten rundlig krets af s.k. ståndspersoner. Vi gå för det mest: hvar på sitt håll och umgås ned våra tysta tankar. Intet distraherar oss, inga europeiska artister bafva ännu här inrunnit sig för att med konserter eller matinter? störa vår saliga frid, och diplomaterna h statsmännea hafva, som jag skref i ett regående bref, haft den artigheten att försvinna härifrån just-då vi installerade:oss och togo platsen i besittning. Öresundsposten?, som tre gånger i vecsan letar sig väg bhitut, är det enda blad, som påminner oss -om en verld utomkring Stora hotellet?, och vihafva valet fritt att läsa den. eller låta bli; jag måste medge att de flesta dock för ögonblicket sluka dess följetong, hvilken innehåller — ransakningen angående Djurgårdslöjtnanterna. Jag finner af dess sista nummer, att de goda belsingborgarne åter varit framme och, garibaldiserat; dessa menniskor förneka då aldrig na politiska aspirationer!) Man har på allmänt möte voterat en hederssabel åt Siciliens befriare. Presenten säges vara ganska vacker. Den ifrågavarande sabeln har haft sina öden; den bar i sin tid varit gifven i föräring af Carl Johan till general Cederström, då denne var mihtärbefälbafvare i Skåne, men har sedan som objet de curiosite gått genom flera hänler? Arbetet försäkras vara utsökt och hela pjesen af högt värde, äfven oberäknadt de idelstenar som pryda fästet: Det skulle ha roat konung Carl Johan, om han kunnat ana att denna hans kungliga gåfva skulle komma att stanna i händerna på en italieusk condottiere, en gammal republikan som han sjelf, rramför allt en sann anti-bourbonist och en unionist. af första ordningen! Lyckligtvis förefinnes det för öfrigt ingen anledning till att frukta för att si för bemälde sabels skull skola råka i klammeri med konungariket Neapel; i nödfall blir det. markis Miglioratis sak att söka draga oss ur klämman på diplomatisk väg, eller också att bålla oss ryggen fri. Jag förmodar dessutom: att stadans borgmätare och råd redan in optima forma reseryverat sig mot den ifrågavarande voteringen, och deri hafva de handlat som mycket kloka karlar. En fin man yttrade här vid brunnen, att platsens vederbörande dock borde ha deklinerat en dylik demonstration. Ack — inföll en interlokutör — dessa .vederbörande, ha för mycket, mycket längesedan deklinerat allt hvad deklineras kan. Man bar påstått, att ordleken förskrifver sig från en viss gammal hedersmedlem af Ramlösa brunnssällskap, en bög auktoritet inam den ecklesiastika verlden och ledamot af de allra vittraste samfund; jag tror emedlersid att en helt annan är far dertill. Då jag ofvanför nämnde att vi här lida brist på europeiska artister, bör jag dock sanningsenligt bemärka att vi deremot i lördags hade en Concert å la Mozart(!). I går bade vi stor brunnsbal. Jag har i en frangaise haft nöjet föra en ung och-täck dansk dam, hvilken några veckor uppebållit gig i Skåne och derunder gjort sina observationer. Vårt samtal blef snart ganska lifligt. Den lilla fröken P. var, som danska fruntimmer i allmänhet, särdeles meddelsam och okonstlad, äfven mycket uppriktig. Hon tyckte ofantligt om vårt svenska språk, men hon bade dock sina invändningar. Vårt öfverflöd af främmande ord hade frapperat henne och hon yrkade på en stor och genomgripande purifikation i sådant afseende. (Frapperany purifikation — der ha vi straxt tvenne lifdömda!) Hvad är nu det för, något — yttrade min förtjusande moitie (bur gerna jag ville säga: hälft, om det vore mig tillåtet!) — hvad är nu det t, ex. för något, att man här i Sverge beständigt säger: taga sig en liten promenad ? Men min Gud! Ja, det förstås, man kunde säga: lustvändring... hvad säger man då i Danmark ? LE Vi, vi säga: gå en liten tour, naturligtvis! Och sedan, hvad är nu detta, att så snart .man här eger en liten landtegendom, ör man straxt en herr possessionat ! Och-i Danmark ? Naturligtvis, en — proprietair! Eller detta ypperligt roliga ord: bastant! en bastant middag, ha, ha, hal ;Om förlåtelse, hvad kallar ni då i Danmark en bastant käpp, t. ex.2 R -Herre Gud, naturligtvis en suffisant käpp! Och sedan alla dessa ekle, tyska ord: beschäftig och Geschworner och Gesäll! Ja och i danskan: Gcburtsdag och geberder och Geledder... Naturligtvis : Min fröken var förtjusande af naivetet, så ofta hon uttalade detta nafurligtvis. Hon påminde mig om en liten scen, hvartill jag var vittne för många herrans år sedan, då tvenne unga skånska skönheter, hvaraf den ena en längre tid variti Stockholm, den andra nyligen dit anländt, konverserade med hvarandra vid bordet. En vinbutelj passerade; den resande damen från Skåne yttrade till sin stockholmsväninna på klassiskt skorrande skåvska: sätt i proppen igen, du! Då skulle ni ha sett deri stockholmiserades förmanande uttryck i det hon högtidligt rättade: Du skall icke säga propp, min kära Augusta, här säga vi — kork. . , Jag bar på samma bal äfven träffat några tandskronaboer af förtjenst. Efter allt att döma är det Landskronas bestämda föresats at redan i böst börja på egen hand med sin jernäg; som praktiska menniskor ämna de göra den så litet öfverflödigt dyrbar som möjligt. Alltså lör ingen pompös jernbangård skola rörekomma, utan blott ett ganska anspråkslöst stationshus, Eoch detta ändå ett stycke