Aftonbladet – 14 juli 1860, sida 1

helst för sin eld och riktade den hel och hållen mot vår skonert. Emellertid stredo vi å vår sida med den mest hårdnackade beslutsamhet, och emedan vi slogos på så nära håll, att man kunde begagna musköter, var elden i högsta grad mördande; till följd af vår underlägsenhet i antal voro förlusterna större för oss än för de kejserliga, och redan var vårt däck betäckt af lik och stympade; men oaktadt vårt fartygs långsida var genomsållad af kulor och våra master och rår lidit stor skada, stodo vi fast i vårt beslut att ej ge vika, utan heldre låta döda oss till sistå man än gifva oss. Vi styrktes också i detta sjelfuppoffrande beslut vid åsynen af den brasilianska amazon vi bade om bord. Anita hade ej blott, såsom jag nämnt, vägrat att gå i land, utan deltog till och med i striden med musköten i hand; vi understöddes kraftigt af den käcke Manoel Rodriguez, befälhafvaren för vårt landbatteri, och hans skott riktades med mycken skicklighet och gjorde god verkan, så länge drabbningen påstod. nr da Fienden var mycket ihärdig, isynnerhet mot skonerten. Flera gånger under stridens lopp nalkades han så nära, att jag trodde honom vilja äntra. Han hade varit välkommen. Vi voro beredda på allt. Slutligen drog sig fienden till vår stora öfveraskning, tillbaka; vi erforo sedermera, att det var till följd deraf, att befälhafvaren på Belle-Americaine blifvit skjuten och dött ögonblickligt. Under denna drabbning erfor jag en själsrörelse, djupare och smärtsammare än under hela mitt lif. I det Anita med sabeln i hand uppmuntrade de våra, kastade en kanonkula henne och två man i däcket, I ett språng var jag hos henne, fruktande att endast finna ett lik; men bon steg upp helbregda och oskadad; de båda karlarr.e voro dödade. Jag bönföll då, att hon skulle gå ned under däck. Ja, jag skall gå ned dit, svarade hon, men för att bemta upp de pultroner, som gömt sig der. 5 ; Hon begaf sig verkligen ned, men återkom