Aftonbladet – 14 juli 1860, sida 1

liga fartyget för ut, och det fanns ingen möjlighet att undkomma det. Vi gingo det derföre till. mötes och anföllo. det beslutsamt. Vi öppnade elden, och fienden svarade; men resultatet af striden blef obetydligt, emedan det gick hög sjö. — Utgången deraf blef, att vi förlorade några af våra priser — deras befälhafvare hade, uppskrämda af fiendens öfverlägsenhet, strukit flagg. De öfriga strandade på den nirbelägna kusten. En enda af våra priser blef räddad; befälet öfver densamma fördes af Ignazio Bilbao, vår tappre biscayer, som lade henne för ankar i hamnen Imbituba, hvilken då var i vårt våld. Seival, som fått sin kanon demonterad och sprungit läck, tog samma väg; jag blef således nödsakad att följa deras exempel, emedan jag var för svag att ensam stanna qvar. Vi inlöpte i hamnen Imbituba med nordvestlig vind; med denna vind var det oss omöjligt att komma in i lagunen, och sedan de kejserliga örlogsfartyg, som voro förlagda vid Santa-Catharina, troligen erhållit underrättelser af Andurinka, det örlogsfartyg, med hvilket vi haft affär, kommo de för att anpfalla oss: vi måste derföre bereda oss på strid. Seivals demonterade kanon uppfördes på en udde, som beherrskade viken österifrån, och på denna udde anlade vi ett batteri af skanskorgar. Knappt började det dagas följande morgon, innan vi också verkligen upptäckte tre fartyg, som höllo kurs mot oss. Lio-Pardo lade sig inuti viken med bredsidan mot fienden och började en ganska ojemn strid, ty de kejserliga voro ojemförligt mycket starkare än vi. Jag ville sätta Anita i land, men hon vägrade, och som jag i djupet af min själ beundrade hennes mod och var stolt deröfver, försökte jag lika litet nu som vid andra tillfällen att tvinga henne, sedan min första bön blifvit afslagen. Fienden, som gynnades af vinden och fortfor att hålla sig till sjös, gjorde små lofvar och besköt oss ursinnigt. Han kunde på detta sätt efter behåg taga hvad utgångsvinkel som