Aftonbladet – 14 juli 1860, sida 1

JOSEF GARIBALDIS MEMOIRER), utgifaa af ALEXANDRE DUMAS XXIV. En qvinna. F Jag hade aldrig tänkt på att gifta mig, och jag ansåg mig, till följd af min oberoende karakter och min håg för ett äfventyrligt lif, omöjligen passa till äkta make; att ha bustru och barn föreföll mig såsom en orimlighet för en man, som helgat sitt lif åt en ide, hvilken, om den också rönte huru stor framgång som helst, aldrig skall kunna lerna honom den ro, som anstår en : familjfar. det hade annorlunda beskärt: efter Luigis, Edvards och mina andra vänners död fann jag det ensligt och tyckte mig vara ensam i verlden, iatogen enda af dessa vänner, af hvilka bjertat har behof, likasom kroppen af lifsmedel, var mig öfrig. De, som voro vid Nf, voro främlingar för mig, såsom jag redan nämnt; obestridligen var. det män med mod och bjerta; men jag hade alltför kort tid känt dem för att kunna stå. på förtrolig fot med någon af dem. I detta: öde tomrum, hvarmed den förfärliga katastrofen omgifvit mig, erfor jag behofvet af en själ, som älskade mig; derförutan blef det mig odrägligt, nära nog omöjligt att lefva. Jag hade väl återfunnit Rosetti — det vill säga en bror; men Kosetti var bunden af sin tjenst. och kunde derföre ej I-fva tillsammans med mig; jag tåg honom knappt en gång i veckan. Jag Behöfde således hågon, som älskade mig, som snart älssade mig; vänskapen är en frukt af tiden: den behöfver åratal för att mogna, hvaremot kärleken är en ljungeld, stundom en son af sormen. Mean jag föredrager ju stormarna, ) Se A. B. n:o 130, 132—138, 141, 144, 145, 149, 154 och 156.