Aftonbladet – 14 juli 1860, sida 1

hurudana de än må vara, framför lifvets lugn och hjertats stiltje. Det var således en maka jag. behöfde; endast en maka kunde läka mina sår; en maka, det vill säga: den enda tillflykten, den enda tröstande engeln, den endastjernan i stormen. En maka det är en gudomlighet, som man aldrig förgäfves anropar, då man anropar henne af bjertat, och framför allt, då man enropar henne i olyckan. Det var med tanken oaflåtligen härpå som jag från min kajuta på Itaparika vände min blick mot land. — Barras -bergsudde låg i närheten, och från fartyget såg. jag vackra unga flickor, sysselsatta med hvarjehanda hus liga bestyr. En bland dem anslog på mig mera än de andra. Jag erhöll order att gå i land, och genast styrde jag mina steg: til det hus, på hvilket jag så länge riktat mina blickar; mitt hjerta klappade, men huru oroligt det också var,. bar det inom sig ett af dessa fasta beslut, som aldrig rubbas. En man bjöd mig stiga in — jag skulle ba inträdt, äfven om han förbjudit mig det — jag hade sett denne man en gång förut. Jag träffade den unga flickan och sade till henne: Du skall bli min makal Jag hade med dessa enkla ord knutit ett band, som döden ensam kunde slita. Jag hade funnit en förbjuden skatt, men ack, huru dyrbar!.,. Om det var ett fel; som begicks, så låg felet helt och hållet hos mig. Det var ett fel, om två bjertan, genom att förena sig, söndersleto en oskyldig själ. Hon är nu död och hämnad! — Hvarest fann jag då huru stort mitt fel var? — Der, vid Eridans mynning, den dag, då jag, med förhoppning att kuuna rycka henne undan döden, konvulsiviskt fattade hennes. puls, för att räkna dess sista slag, och med mina läppar insöp hennes sista andedrag. Ack, jag kysste döende läppar, jag omfamnade ett lik och jag fällde förtviflans tårar!) ) Detta ställe är med afsigt höljdt af en dunkel slöja, ty då jag, efter att ha läst det, gick till Garibaldi och sade: st den gå