Aftonbladet – 13 juli 1860, sida 1

Nå? ropade Bååt otålig. Så en qväll, när jag kom hem från norr, så var det slut. Jag fick aldrig höra ett vänligt ord mera af henne — hon var redan kall. Ögonen stirrade uppåt taket, och händerna hade hon knutit hårdt tillhopa om medäljongen, som hon alltid hade på sig... Och den fick hon cckså behålla med sig i-grafven. Jag hade inte hjerta att öppna hennes små blekahänder och rycka ifrån henne det som varit henne så kärt. Hade hon icke sagt något förut? Icke helsat något? Hon trodde att hon skulle dö — och bad mig ofta att inte bry mig om hennes begrafning, utan låta henne få en vanlig fattigkista. Bry dig inte om ringning, eller något besvär, Johansson; sade hon, det-tjenar till ingenting, sa Hön,; men löjtnanten kan lita på att hon nog kom med heder i grafven, tillade Johansson allvarligt. Du är en trogen och hederlig karl, du skall flytta till mig hädanefter., sade Bååt. Jag är och förblifver en fattig kärl; men vi kunna så godt lefva tillsammans som hvar för sig. Vi skola vårda grafven och aldrig glömma den stackars Emilia, som au fått en tryggare lott, än vi med bästa vilja någonsin kunnat förskaffa henne.n . Jag vill lefva och dö hos min käre löjtnant! utropade Johansson. Och när han blir amiral en gång ... Tyst, nu är det icke värdt att vara barnslig meran, afbröt Bååt med ett sorgset leende. Du får nog nöja dig med att tjena din fattige löjtnant till döddagar. Baron Athniel hade under de sednare åren lidit af podager oöb melankoli, och fröken Albertina höll honom allt strängare under toffeln. Han orkade ej resa så mycket som förr och förströ.sig utomhus, utan måste hemma bära sitt kors. Ingen brydde sig om att besöka det enformiga, ogästvänliga Rydbonäs. Och baronen vågade aldrig nämna Emilia, eller någon af de bekantskaper och intressen,