Aftonbladet – 13 juli 1860, sida 1

Bååt stod slagen af smärta och stirrade stum på den svarta tornspiran, som stack upp öfver de öfriga hustaken. ,Visa mig-hennes graf,, sade han slutligen. Och de följdes tysta åt till den skräpiga kyrkogården, der skockar af barn stojade och lekte som: vanligt: Löjtnanten kommer hem så frisk och solbränd, sade Johansson, sedan han en stund betraktat honom. )Herre Gud, kanske allt hade blifvit lyckligt för henne nu, om hon sträfvat med lifvet längrel Jag kommer fåttigare hem än jag for bort, ty en sådan resa kostar mycket, må du tro; men en trofast vän skulle hon alltid haft i mig, min älskliga, stackars Emilia! Han såg tankfull ner på den gräsbeväxta grafven. Så få de försmäkta, våra unga qvinnor) utbrast han, harmset. Sådan är deras lott, att de må prisas lyckliga när döden rycker dem ifrån den förödmjukelsen att känna sig försmådda och oanvända af ett samhälle, som de kunde och så gerna ville gagna. Hon var så tålig och arbetsamp,-sade Jo. hansson, men det förslog så litet. Gamla frun ville aldrig annat än äta och allting blef dyrare och dyrare, Gatlyktan varhennes enda ljus. Fukten rann utför väggarne, och ofta hade hon ej eldat på flera dagar. Var hon länge sjuk ? Vintrarne låg hon ofta, för hon var för fin och klen för att slita så ondt, men på somrarne repade hon sig igen. Till teatern kom hon aldrig, ty de ville hon skulle gå med och se på först i flera år för ingenting, och så tyckte de, att hon inte såg nog ung och glad ut. För sedan löjtnanten rest blef hon så mager och blek och hade ingen lust till någonting mer, utan hon satt stilla och sydde och teg dag efter dag. Denna vinter fick hon en lång och svår feber och den repe hon sig aldrig efter, fastän hon hang. ade uppe de sista månaderna; men hon hade giktverk och hjertklappning så att en kunde gråta öfver allt hon fick gå igenom.n