Aftonbladet – 12 juli 1860, sida 3

använda pengarne på annat sätt, då hon ej kunde göra sin vanliga sommarresa; klagade öfver enformigheten på Rydbonäs, och undrade om ej doktorinnan befann sig så väl. att Emilia kunde få lemna henne för några veckor åtminstone och deltaga i en badresa till Ems, hvaraf han ej väntade sig det minsta nöje utan hennes sällskap. Äfven det måste Emilia afslå; men då hon nu hade en anledning att skrifva till baronen, vågade hon icke försumma tillfället att lyda Bååts råd samt öppet meddela sin ställning och de allt nedtryckande bekymren. Hon skref och strök öfver och skref om igen, så att Johansson slutligen började brumma öfver det myckna papper hon förstörde, utan att ännu något af alla utkasten befunnits värdigt att afsändas. Då bon ändtligen under bittra tårar hade afslutat det svåra arbetet och af hela sitt varma bjerta utgjutit sitt bekymmer, hade hon den sorgen att förgäfves vänta svar. Johansson skickades flera gånger på posten, för att forska om något bref möjligen kunnat förkomma, men återvände alltid med samma sorgsna skakning på hufvudet, samma bittra hån öfver de rikes bjertlöshet, liknöjdhet m. m. Baronen var dock icke alldeleg så hårdbjertad som det såg ut, ty fröken Albertina hade dragit försorg om att han aldrig fått se det vigtiga brefvet; han var blott han, somalla andra, glömsk och liknöjd — upptagen af sitt eget jag och trög i utöfvandet af det go: da. Han reste för att förströ sig, gjorde nya bekantskaper, glömde de gamla; det är ju så vanligt, så förlåtligt, så naturligt, men råkar ändå så ofta att kosta många likars både lif och välfärd. Detta är ett af de fel som oftast begås och minst ångras, ehuru de ofta vålla mera ondt än verkliga brott och kanskelfäfven en gång