Aftonbladet – 12 juli 1860, sida 2

ker i gyttjan och marvattnet. Mannen har en framtid, den ur hemmets jord lösryckta qvinnan ingen. Jag har försökt — jag har bedt, jag hat arbetat, men förgäfves. Nu återstår endast att gå under utan klagan, att sitta här och vänta döden med tålarod. Hon sjönk maktlös ned på golfvet och gömde hufvudet i händerna. Nej, det är för mycketo, utbrast Bååt, som ej kunnat afhålla sig från att stanna utanför dörren och se in genom nyckelhålet. Har stod med ett språng inne på golfvetigen, lyftade upp henne i sina armar och tryckte henne konvulsiviskt intill sig. Emilia, Emilia, sörj icke så, du har en vän, som du kan lits på, som älskar dig af allt sitt hjerta, ja! jag ville vara klok, jag ville fly dig, då jag ej hade makt att göra något för din framtid. men här står jag nu — gör med mig hvad du vill, jag kunde ej se din sorg — jag kunde ej gå kall och stum ifrån dig, ehuru det hade varit hvad verlden skulle kalla manligt och hederligt handladt, ty mitt bjerta säger mot salsen.n Emilia var alldeles bedöfvad. Hon kände sig buren till soffan och sluten till hans bröst Hon kände sitt ansigte öfverhöljdt af kyssar och de förtrollande ljuden af dessa ovän:ade ord susade förbi hennes öron liksom i en dröm. Hon vågade ej röra sig af fruktan at rubba dem, Se upp, se på mig, Emilia! Kyss mig, om du ej vredgas öfver min svaghet Hör, din andedrägt är som den friskaste morgonbris på hafvet. Ditt hår faller som silke mot min kind, Slå upp dina klara ögon, jag längtar efter mina stjernors ljus! Jag längtar, Emilia att få höra din röst igen. Men du tiger — ja, du har rätt — det kan ingenting sägas Vore jag nu en rik man, eller hade jag åt minstone utsigter att kunna förtjena något