Aftonbladet – 12 juli 1860, sida 2

själen näres af annat än välstånd och med. gång. Jag tackar er innerligt för den väl signelserika tröst ni unnat mig. Hade ni gått utan att tala uppriktigt med mig, skulle jag hafva förgåtts af saknad -och tvifvel. Nu ve jag att icke liknöjdhet, utan tvång förer e) bort. Nu vet jag att jag eger en vän, att et bjerta slår varmt för mig och kanske sakna! mig någon enslig stund. Det är mer än nog. I all min nöd och öfvergifvenhet skall jag nu sitta här rikare än tusende, söm verlden afundas. Ni kan ej gifta er med en fattig flicka, er slägt skulle aldrig upptaga en ofrälse. Er tjenst kallar er bort. Gå då, gå — jag skall aldrig se er mer, men aldrig glömma er ändå. Farväll — Nej, Emilia, icke så! Kalla mig du, och sätt ej dessa toma fördomar, emellan oss; nv är du min, vi skola se hvarandra så ofta vi kunna, vi skola vara vänner och älska hvar. andra lika innerligt, fastän vi ej kunna kalle verlden till vittne derpå. Jag blir ännu någrs veckor qvar. Kommenderingen räcker kanske inte så länge. Jag skall söka mig tillbaka hit s: fort som möjligt, jag kan ej mera lemna min Emilia! Nu först kunna vi vara lyckliga tillsammans. ki Nu kan endast skiljsmessan göra oss lyck: Iga —Pp Emilia, du älskar mig då icke! Hon svarade ieke, men i de klara ögon hon fästade på honom, såg han ett djup, som nä stan kom honom att svindla. Han slog hastigt sina armar om benne på nytt, men hon sköt henom tillbake, och reste sig upp från soffan, Emilia, du älskar mig då icke, upprepade han otåligt. Jo, jag älskar, svarade hon sagta. Det må Gud veta att jag gör, men vi måste ju skiljas.