Aftonbladet – 12 juli 1860, sida 1

STIEG SUGEN MEG PRGIVIDRER TEE Et Bj HISS TRA, Me Rec KAR sn AKA delserna i Neapel, för att se i hvad mån neapolitanarne låta bedåra sig af de medgifvanden, som den unge tyrannen i Neapel sett sig tvungen att i sista stunden göra, för att söka rädda hvad han ännu icke förlorat och om möjligt återvinna det förlorade. Neapels och Siciliens historia alltsedan 1814-är emellertid alltför upplysande om hvad värde och betydelse dylika den skamligt trolösa och förrädiska bourbonska dynastiens löften och medgifvanden, eder och försäkringar hafva. Öfver hela Italien, liksom bland de liberalt sinnade i hela Europa, torde man vara fullkomligt ense derom, att i afseende på en sådan despotism sam den neapolitanska hjelper blott en radikalkur, berrskareslägtens fullständiga störtande och förjagande, De ansträngningar, som de italienska patrioterna gjort, ha icke skett, och det blod, som flutit på Sicilien, har icke flutit för att uppnå några skrymtaktigt anordnade reformer i Neapel af några månaders varaktighet, utan för att göra ett verkligt och definitivt slut på det neapolitanska skräckväldet, utan recidiver. Man kan antaga, att Garibaldi, så snart förhällandena på Sicilien blifvit något ordnade, skall i handling visa, huru pass mycket värde den italienska frihetens och enhetens vänner sätta på kung Bombas löften och på Napoleons falska vänskap, i det de flytta revolutionen öfver till Neapel och derigenom omsider gifva både bourboner, påfven och hans franska hedersvakt resepass från Italien. . Vi skola hoppas, att, innan året går till ända, kung Bomba måtte: ha blifvit satt i tillfälle att taga I nglands bekanta : gästfrihet i. anspråk, der han kan bli i tillfälle att lära ganska mycket och att glömma mycket, om än de dåd han nyligen begått mot tusenden af värnlösa undersåter aldrig kunna höljas at glömska och åtminstone, då han komme utur den onda dunstkretsen af. en jesuitisk) omgifning, borde låta honom känna hela tyngden af blygsel och samvetsqval. Låtom oss antaga — yttrar en nyligen hitkommen tysk tidning — att konungen af Neapel af ödets vidriga vindar blifvit kastad på Englands strand, att Claridges eller Mivarts hotell sedan några veckor herbergerat den borne herrskaren öfver Begge Sicilierna, så skulle den 23 Juni ett skådespel hafva erbjudit sig för konungens ögon, hvars moral icke, kunde hafva undgått ens en bourbon. Yves ! Omgifven af sina undersåters jublande hänförelse, med barn omedelbart omkring sig, för hvilkas. välgånz nationen lika. mycket som modren sjelf ifrar, höll drottning Victoria af Englapd en revy med sitt lands borgare. Iögen konskription hade tvingat under vapen dessa många tusen, som. likväl sjelfva voro endast representanter. för en väldig nationel medborgarearmå, ingen beväringslag tvang den enskilde att i stället för det fredliga yrkets beqväma drägt ikläda sig mundering och vapen, utan frivilligt. hafva Englands intelligens och välstånd på kort tid så nitiskt öfvat sig i vapenhandtering, att den frivilliga skarpskyttehären skulle anses värdig passera en högtidlig mönstring inför landets herrskarinna, den af alla ärade drottningen. De offer af tid, penningar och vanlig beqvämlighet, som dessa 130—150,000 man, hvilka nu utgöra de frivilliges regementen och kårer, gjort under den korta tiden af ett år, kunna icke uppskattas. Här hafva vi icke för oss den sysslolösa ungdomen, det lättfärdiga blod, som låter värfva sig för den reguliera. armen och gör soldatyrket till sin kallelse; icke heller milisregementenas folk, hvilket såsom ett slags dagspenning emottager drottningens shilling, utan, såsom de engelska bladen väl framhålla, på hundratals af de medborgaresoldater, som nämnde lördag i flera timmar uthärdade i string militärisk hållnihg, väntade lysande ekipager vid parkens utgångar; af de praktpalatser, som omgifva Hyde Park, såg mången sin egare i grönt och grått, sida vid sida med den enkle farmern från Kent eller Essex, eller den starke bokhållaren och faktorn från Manchester. Det är icke vår sak att bestämma det militäriska värdet af denna Englands beväpnade fria medborgerlighet; men det kan icke sägas högt nog (synnerligen åt dem, :som ännu alltjemt ängsligt frukta, att en droppa frihet utöfver hvad deras bristfälliga teorier medgifva, skall Komma monarkiens bägare att rinna öfver), att engelsmännen med glädje bringa sitt fädernesland detta stora ofter, emedan de anse sina monarkiska och parlamentariska institutioner för en välsignelse, och lystringsordet För drottning och fädernesland finner ett genljud i djupet af nationens bjerta. Kommer dertill, att den furstinna, som representerar staten, är ett mönster af husliga dygder, att: hennes gemål och hennes barn föregå folket med allt godt och skönt, så begriper man huru nyligen ur struparna på de 20,000 skarpskyttarne och de: hundratalstusemn: åskådarne, som fyllde parken och dess omgifningar, mcnarkismen kunde få en hyllning, som atycktes från himlen: hafva lånat: dess åska., Detta var ett annat ljud än bombernas kratschande öfver Palermo; Englands medelklass och adel äro andra stöd för tronen än lazzaronerna med tämda vilddjurs tillgifvenbet. Ingen Garibaldi — och icke heller någon Bonaparte — skulle på den anglosachsiska ön kunna bibehålla sig. Men att jemte en sådan folkbeväpning en ståtlig armå erkännes i sitt fulla värde, bevisar det intresse, bvarmed drottning och folk lika mycket deltaga i öfningarne och de låtsade striderna vid Aldershott, der drottningen låtit uppslå sitt högqvarter i ett tält midt ibland sina krigare, och befolkningen tillströmmar flockvis för att åskåda. Men deremot har; ock:å den reguliera armån tagit den kraftigaste del i de frivilligas inöfning. Något spår till ett högmodigt nedblickande, af en sjuklig afgudadyrkan för militärandan på det närande elementet, som äfven griper till vapen, finnes icke. Och likväl har engelska armåen förtjent allt det vältaliga beröm, som drottningens gemål och armens högste befälbafvare nyligen å kronars vägnar uttalade vid två gardesregementens jubelhögtid. Och om vi än, angående engelid amn än Inka ikäinrna mare mn J.M Pg