HN De Strömsholmskanalen och WesmanBarken-jernvägen. (Bref från Aftonbladets korrespondent.) Smedjebacken den 7 Juli. (Forts. från gårdagsbladet.) Men om allmogen här i upplandet gjort sig öfver Irifna föreställningar om en konungs utseende och väntat att hos bonom finna något mer än hos andra menniskor, så voro förväntningarne och föreställningarne icke mindre -fantastiska i afseende på underverket en ångbåt. Det är ganska eget att på detta sätt återfinna föreställningar, af hvilka man minnes sig hafva varit omgifven en gång förr, men för årtionden tillbaka. För kustlandets och sjöstädernas invånare äro ångbåtar numera en så alldaglig företeelse, att man vid dem icke fäster ringaste uppmärksamhet. I det inre landet deremot, på ett afstånd af 8 å 10 mil från de stora, af ångbåtar befarna sjöarne, har en stor del af allmogen icke sett någon ångare, och der är den ännu samma vidunder, som den var för kustboen för 30 å 40 år sedan. Ett fenomen väntades isynnerbet vara oskiljaktigt från detta fortskaffningsmedel: en hela luften förmörkande rök. Personer, som icke hade tillfälle att komma ned till kanalleden för att se ångbåtarne passera, men hade ungefärligen reda på tiden då de borde befinna sig i trakten, sågo oupphörligen i inbillningen en väldig rökmassa åt -Jökanten och slöto deraf till ångbåtarnes närvaro på detta håll. Uppsteg en regnby vid horisonten, genåst var det röken från ångbåarne, och det försäkrades mig på ett ställe, der man visste att båtarne någon stund förut ;asserat, att röken derunder hade stått som ett moln öfver hela trakten. Hit till Smedjebacken anlände ångbåtarne med konmmgen och ständeromibuden i går fre: agkl.5e. m. Till landningsplats var utsedå Wesman-Barkenjernvägens bangård, belägen på venstra sidan om den ofvanifrån kommante och i Norra Barken utmynnade strötbinen, på en till en del genom utfyllning bildad ut-: skjutande udde mellan strömmen och en vik! af sjön. Närmast stranden var utlagd en träbro, förande upp till en några famnar från landningstrappan uppförd väldig tre-bågig äreport af granris, i hvars hvalf voro uppfästate rika löfoch blomsterfestoner, och hvars midtelparti uppbar konungens namncehifter i blommor under en kunglig Krona af löf,som bildade ärepöftens spets. Det var WesmanBarkenjernvägsbolaget, som på detta sätt älsomnade konungen till föreningspuukten mellan den gamla, nu ombyggda kanalleden och den nya förbindelselänk, som detta bolag åstadkommit mellan nämnde segelled och de öfre sjöarne. Tilloppet af skådelystna, komna till en stor del mycket långväga ifrån, var här utan all fråga större än på någon annan punkt, som under färden passerats. Den rymliga bangårJen, upptagande hela den nyssnämnda udden, å hvilken lastvagnarne gå ända ned till farkosterna vid stranden, var alldeles uppfylld af menniskor, och längs bela vägen mellan landningsplatsen och den på andra sidan strömmen belägna Norrbärkes prostgård, dit konungen med sitt följe begaf sig för attintaga en af jernvägsbolaget föranstaltad middag, hade man tagit i besittning alla upptänkliga platser, från hvilka man kunde hoppas seen skymt af de resande. Smedjebackensakrniade till och med icke sn iskådareläktare, uppförd innanför staketet å en invid vägen belägen gård — förhållande den sig dock naturligtvis till de Stockholmska kröningsläktarne ungefär så som Smedjebacken i fölkmängd förhåller sig till Stockholm. Dalregementets musikkår var uppställd vid landningsplatsen, och de resande gingoiland under kanonsalut, musik och hurrarop från den samlade mängden. Efter middagens slut anträddes färden på Wesman-Barken-jernvägen till Ludvika bruk, beläget vid: sjön Wesmans utlopp. Sedan Strömsholimskanalen kommit till stånd hade förslag ofta varit å bane att åvägabringa tels utgrenimgar åt sidorna, dels en förtsättning norrut ända till Siljan och Orsasjön af kanalleden, som derigenom skulle ba erbållit n sammanlagd längd af omkring 20 mil, och zenom 56 slussar stigit upp till en höjd af 648 föt öfver hafvet. En fullständig plan för dessa anläggningar var uppgjord af öfverstelöjtnant Edström, en man från den djerfva tiden, från Platens tid,, säger Agardh. Det