Aftonbladet – 11 juli 1860, sida 1

bon sku!le gå i land med. Så nog har hon försökt alltid, och jag har hittat på råd och visat henne vägen så långt jag förmått. Mer det går aldrig an för mig heller i längden att försätta så mycken tid för henne; bagaren bar tagit en annan Vedbuggare för att jag försummat mig ett par gånger och prestfrun sa åt mig i går att hon skulle göra så med, om jag försummade en enda dag till hos dem. i De hade under tiden hunnit uppför trapporna, och Johaasson knackade på dörren, men öppnade den efter gammal vana utan att vänta-på svar. Får jag stiga in också, mamsell Emilia? frågade Bååt i dörren, Emilia spratt upp från soffan, hvarpå hon legat en stund i mörkningen, och bjöd honom välkommen. Förlåt, det är så mörkt, men brasan tager sig snart. Johansson är en mästare att få den att brinnan, sade hon med ett fåfängt bemödande att antaga en munter ton. Gamla frun sofver då alltid både natt och dag, sade Johansson för att afböja allt vidare beröm. a Huru är det nu, mamsell Emilia? böijade Bååt med lugn och likgiltig röst och satte sig bredvid henne på soffan. Låt oss tala allvarsamt och uppriktigt om någon bestämd plan för framtiden; något beslutsamt steg måste tagas, ty så här kan Emilia ej lefva i längden. Nu börjar han fria, fastän jag är innen, mumlade Johansson, der ban satt på hälarne vid kakelugnen och blåste på den motvilliga elden. Gud välsigne honom. Emilia såg förvånad upp. Det ör kanske närgånget af mig,, fortsatte Bååt, men mamsell Frieser har väl på sednare tiden funnit, hoppas Jag, det lifliga intresse, den ... den ... Bååt sökte efter ettlagomt ord. Nej, han kommer af sig om inte jag lagar mig undan snart, interfolierade Johansson sakta och blåste af alla krafter i kakelugnen; den grannlagenhet, hvarmed jag sökt att vinna en smula förtroendex, fortsatte Bååt.