Aftonbladet – 11 juli 1860, sida 1

Jo, Vov, vov, sade han, och jag skrek så fasligt, svarade barnet oskyldigt. ; Var det verkligen sannt, ropade modren, Dadda sade att det inte var sannt. Nej, svarade gossen, som förskräckt kom ihåg sin sköterkas hotelser, det var ingen hund mammal Mins han inte den goda, vackra mamsellen som frälste honom från hunden? fortsatte Johansson sin examen. Jo, hon var så lik den stora taflan inne i kabinettet och så tog den långa mörka herrn en sten och slog honom, och så låg han der svarade gossen. Johansson såg triumferande på den silkesklädda frun. Hon vände förlägen bort ögonen. Jag har inte tid, hästarne har ju stått framme en lång stund. Petersson! bär barnet utför trappan! Se der, har nix, tillade hon, och släppte några :silfverpengar i Johanssons hand, låt mig nu slippa någon vidare efterhängsenhet. Det var inte mycket, sade Johansson för sig sjelf, under hemvägen, med rätta borde hon: haft dem tillbaka i skallen på sig, men det hade kostat mig fri bostad i polisen, och det har inte mamsell någon nytta af. Då är det bättre hon får litet förskt kött och någonting: mera för de usla slartarna. Bååt, som efter det sista äfventyret fattat ett älltför lifligt intresse för sin skyddsling för att kunna hålla sin föresats att ej bry sig om hente mera, vandrade i skymningen återigen uppåt söder. Då han hört Johanssons beskrif-ningj om dennes, misslyckade beskickning, föll han ;i djupa tankar. ,Det var bra att hon sjelf! ej vet något derom), mumlade han, en gäckad förhoppning mindre är: ändå något, men! det tänkte jag nog. I romaner behöfs det blott ett par skenande hästar, en nedfaldande takpanna, ett oväder, eller en kacklande gås för att framtrolla legioner af frikostiga beskyddare och tjenstaktiga meecenater. Men i verkligheten äro de flesta hjertan slutna för allt annat än sin fördel. ell ill också sin förmiljer ördel, eller möjligen