Aftonbladet – 10 juli 1860, sida 2

ssvarades sålunda: Sprid den insigten hos: ribrukaren, att lika afseende bör fästas på dugården som på åkern, på foderväxten som ; spanmål. Åkerbruk och boskapsskötsel, ;ra gå hand i hand.. Ladugården måste, om li gär riktigt till, ge lika stor afkastning mn åkern. I närheten af städerna finnas änantag, der jordbruk kan drifvas utan laduård, men för svenska jordbrukare i allmänet kan ej vara tal-om att deras näring står Å någon fast grund utan att vederbörlig vigt ;gges på odling af foderväxter. Vårt åkerruk bar gått framåt i en sned riktning; men. n vändpunkt har redan inträftat och många xempel finnas på egendomar, som: lemna tet eller intet öfrigt att önska. — Det garnila rdspråket: Ängen är åkerns moder, bör u heta: Odlingen af foder-växter. är kerns moders. Fodret ger smör, ost, kött, Il, talg, hudar, allt varor, som aldrig sakna fsättning på verldsmarknaden. Att Sverge xporterar spanmål, men importerar ladugårdsrodukter i stora qvantiteter, är ett förhålinde, som ger ett ytterligare stöd för riktigeten af de här framställda åsigterna. ur EB. Nonnen gillade i allo hvad den föegående talaren anfört. Det hade. blifvit agdt att många jordbrukare i Skottland lik-ade gumman i fabeln, hvilken af vinnigsystnad slagtade hönan, som hvarje dag värpte tt gyllene ägg; men denna liknelse passar yvärr på svenska jordbruket i sin helhet, unler det nuvarande utsugningssystemet. Amea utsuges genom ständiga skördar utan .ödning; men sådant har skett i alla länder. Jordens naturliga kraft måste uttömmas innan ,ehofvet af ett mera rationelt jordbruk kan söra sig gällande. England, Frankrike -c. hafva genomgått detta stadium; för oss återtår ännu mycket att göra. Brukspatron Lennartsson ansåg de föregånde talarne hafva förbisett en vigtig omstänlighet. Man drifver alltid den näring, som väst lönar sig. Ladugården fordrar 3 till 4 oånger så stort rörelsekapital som det egentga åkerbruket, hvilket på köpet medgifver iet nedlagda rörelsekapitalets omsättning på ett enda år. Felet är brist på rörelsekapital. Man har i hans ort haft f rlagsmän, från hvilkas sida man ej väntat någon uppsägning af lånen; men krisen har gifvit tillfälle att se huru sakerna i sjelfva verket stodo, Man har haft lätt afsättning på spanmål, trög på ladugårdsprodukter, och varit rent tvungen att sälja säd för att skaffa penningar. Talaren lofvade att återkomma till detta ämne vid diskussionen af sjette frågan om hypoteksföreningarnes inflytande; dessa vore de enda rätta förlagsmännen. Hr Hedlund säger sig vara förekommen af hr Lennartsson och anser felet egentligen ligga i bristande förmåga hos -jordbrukaren. Han ifrågasätter riktigheten af den bär fråmställda och från flera håll bekräftade satsen att boskapsskötseln gått så litet framåt i jemförelse med jordbruket. Man har i fråga om det sednare sett på de stora mönsteregendomarne, då man synts fästa sig vid böndernas ladusårdar. Talaren begagnar tillfället a:t fästa uppmärksamheten på ett af hr H. Ross gjordt erbjudande, att åtaga sig försäljning af slagtboskap här i Göteborg, och upplyser att en anteckningslista blifvit framlagd. Professor Arrhenius. Brist på rörelsekapital har visserligen verkat särdes menligt; men den sidan af saken har tillräckligt tydligt blifvit hågkommen, då dettalats om den sneda: riktning, hvari jordbruket hos oss fraroskridit, hvartill grunden måste sökas i saknad af tillräckligt kapital bos jordegarne, i förening med bristande insigter. Vårt jordbruk producerar mera än vi behöfva; ladugårdsskötseln vida mindre. Deraf måste kunna slutas, att det förra gått mera framåt, ehuru ej så långt som man skulle kunnat önska, allraminst på den rätta vägen. Det vore högst betänkligt, om den hittills följda extensiva utvecklingen ytterligare skulle fortgå. Mot det nyss framställda påståendet, att jordbruket icke gått framåt hos bönderna, måste talarin bestämdt reservera sig. Man behöfde blott känna. förhållandet i Södermanland, Nerike eller frams förallt i Skåne, der till och med husmän ock torpare odla foderväxter och således just äro inne på rätta vägen. Deremot kan frågas: huru födas kreatvren, äfven på mången mönsteregendom? Är det väl-er saga att hela laugården störtat af benskörhet, en sjukdom, som endast vållas af brist påtjenlig föda. Får väl ladugården åre: om hval den behöfver? Nej! kreaturen äro ställda på svätkur! Stå väl ladugårdsproåukter i lågt pris? Får man ej för smör så mycket man någonsin kan begära? Den, som väl sköter sin ladugård, klas gar sannerligen icke öfver för liten inkomst deraf. Öfverallt foråras kapital så väl som insigt, och den, som saknar någondera, misslyckas. Egendomar behöfva ej vara stora för att med fördel odlas. Det ser man i Skottland, men der finnas både kapitaler och insigter. Väljer man de bästa kreatur man kan få, sköter och föder Cem väl, så behöfver intet fattas. Det har sagts, ätt landtbrukaren väknar illa; ja! man räknar alls icke, om man ej inser att odlingen af foderväxter är hufg vudsaken, samt att samma kapital, nedlagdt på en mindre areal, ger den bästa afkastning. (Bravo!) Major von Schantz biträdde i allo den föregående talarens åsigter. Att alimogen hos oss länge legat efter, har haft en vä endtlig grund i de stora byalagen och de tunga fjetrar dessa lade på jordbrukaren. Detta har blifvit. afhjelpt genom skiftena. I talarens socken, i Nerike, hade en bonde på 74, hemman icke mera än 74, tunnland, och det var ej ovanligt att se fjerdedelen häraf utlagd till gräsvall. Den nuvarande ställningen var, jemTörd med fordom, ytterst glädjande: Boskapsskötseln har stått efter; men man har börjat inse att det är på ladugården man har att söka sin bergning och sparar ej på säd till atfodring. Löjtnant Lindhe måste enligt sin erfarenhet intyga att öfvergången till ett rationelt jord