30 m öck inträffat, att kongl. proposition i ämP et ej skulle anlända — och det är dessa förslag, som, af lagutskottet granskade och hufvudsakligen godkända, nu hvila på stän: dernas bord. Hvilka äro således de krafter, som medverkat till det framlagda konkurslagförslaget? Jo, 1:o nästan hela det öfriga Europas kon kurslagstiftare och rättslärda; 2:0 två, för at icke:s ga tre, särskilta svenska komitter; 3:c högsta duvmstolen, hvars vidlyftiga granskning af 1834, års förslag är i tryck tillgänglig; 4:c rikets ständer, hvilka vid förra riksmötet utstakade hufvudgrunderna; 5:0 Kongl. Maj:t. som miste anses bafva gillat samma grunder; 6:0 eri stor del af pressen, som understöd: försla gets framläggande, och 7:o ständerna: eget lagutskott vid innevarande riksmöte. — Icke desto mindre skall nu detta förslag ej hafva tillkomn it efter sådana förberedelse: ellev genomgått så pass mycken skärseld, at rikets ständer skulle våga sig på att pröfvc detsamma! Så påstå åtminstone tre högvördige inom lagutskottet, nemhgen teologie dok tc.rerna Sundberg, Knös och Björling, anförd: af prof. Olivecrona, hvilken för öfrigt i sir reservation delgifver ständerna några små funderingar om konkursrättens riktiga plats ) rättssystemet, samt liksom på måfå framdra ger några af förslagets principer, glömmand: den i vår tanke vigtigaste, nemligen återgång af aftal, gjorda till borgenärers förfång. VY anteckna mid fägnad att biskop Anjou, ut skottets fjerde ledamot från presteståndet, icke i dessa reservationer deltagit. Såsom f. d statsråd, har han utan tvifvel alltför mycker aktning för hvardera statsmaktens sjelfständig bet att han skulle vilja afstyrka ständerna frår att antaga ett vigtigt lagförslag, derföre at det icke utgått från regeringen. Det skull ock förvåna oss, om något enda riksstånd genom att dela reservanternas farhågor, skull vilja förklara sig inkompetent. att lagstifta och sålunda medgifva olämpligheten af den makt. grundlagen derutinnan lagt i ständernas hand. Om deremot, såsom vi vilja hoppas, stän derna nu, med några möjligen nödiga modifikationer, antaga det framlagda konkurslagförslaget, finnes det väl all anledning att tro. det regeringen skall s-nktionera detsamma, di den erhållit ett så starkt moraliskt stöd mo: några få ledamöter af högsta domstölen, hvilka påstås vara mindre böjda för att erkännt riktigheten af hela den öfriga europeiska kreditlagstiftningens principer, de der åtminstont ej skulle vara lämpliga för det kuriösa undantagslagsland som kallas Sverge. Om olämpligheten af domstolarnes inblandning i lagstiftningsfrågor ger för öfrigt lagutskottet ) föreliggande betänkande en ganska märklig vink, och denna fråga är verkligen värd ati behjertas. Sannt är, att i intet annatland ha man ansett lämpligt att så sämmanblanda de lagskipande och lagstiftande myndigheternas som hos oss, utan man har tvärtom just med. omsorg skarpt åtskiljt dessa myndigheter och i allmänhet icke gifvit domstolarne det ringaste ord med i frågå om nya lagars stiftande. af farhåga att nödiga reformer derigenon skulle motverkas. Lagstiftningarne hafva ändock stått sig, till och med tjenat till mönster för andra. Det är för öfrigt alldeles icke exempellöst att hos oss mer omfattande lagförslag utgått just från ständerna och icke från regeringen, . Sådant var t. ex. förhållandet med 1835 års vexellag, med hvars utarbetande ständerna grepo, sig an, sedan ett af kommerskollegium uppgjordt förslag till vexelstadga synts af regeringen blifva lagdti sido. Så var äfven förhållandet med 1855 års lag om stöld oeh rån, hvarigenom kriminallagsreformen ändtligen kom i gång — flera andra författningar att förtiga. Vi hoppas derre att rikets ständer icke heller nu skola försumma att använda inititativrätt till genomInfvande at en så högt af behofvet påkallad reform som antagande af en ny konkurslag. baserad på den moderna konkurslagstiftningens principer.