Aftonbladet – 5 juli 1860, sida 2

nad. Det är ju en gammal hedersman. Paus. Jag har inte hört ett klokt resonemang allt sedan Emilia for förr än i dag. Paus. Men jag måtte väl vara herre i mitt hus. Detta går för långt, Albertina.o Dujglömmer dig, baron Athniel. Godnatt. Baronen stod ensam qvar i den rika, varma salongen; han kände sig vid mycket dåligt humör och knuffade de gamla ländstolarne häftigt emot hvarandra i förargelsen. Han såg sig omkring, stampade i golfvet och sprang bastigt till fönstret, då han hörde bjellrorna från doktorns skrinda klinga förbi. Der for han nu, och han är nog för stolt att låta öfvertala sig att komma tillbaka. Så har hon en tolang att stöta alla menniskor ifrån oss. Så gick det med doktorinnan också och den svälla älskvärda flickan! Så går det med alla — derföre sitter jag här ensam och leds så att jag kunde bli sjuk, det ena året efter det andra, men ingen vill komma: hit, ingen kan trifvas hos mig på det vackra Rydbonäs. Han lyssnade vid fröken Albertinas dörr. Nu har hon en hostatack igen. Stackars Albertina, hon rår väl inte för att hon är sjuklig och kinkig. Hansson! är det varmt i sängkammarn; satans gikt, det är också en plåga man skall dragas med beständigt. Nå, kan du se att jag ej orkar gä; du får rulla mig in i stolen här. Hansson flinade försmädligt bakom sin herres rygg, men lydde tyst och sparade sin munterhet tills han kom ut bland kamraterna. Men baronen hade icke så lätt att somna. Doktorns hastiga affärd, fröken Albertinas egenmäktiga beteende, retade och oroade honom, likasom nyheterna från Emilia. Han kastade sig orolig af och an i den mjuka; beqväma bädden, och frökens hosta skrällde entonigt genom den tysta natten. MenZskall jag då aldrig få någon glädje i mitt eget hem;