Aftonbladet – 4 juli 1860, sida 2

Den förste jag blef varse hade äntrat upp i vanterna; det var Edvard Mutru, en af mina bästa vänner; jag sköt fram till honom ett stycke af en skeppslucka, uppmanande honom att ej släppa det. Då han var på väg att räddas, kastade jag blicken på lancionen. Det första, eller snarare det enda, jag såg, var min gode vän, den modige Luigi Carniglia; han stod vid rodret, då olyckan ssedde, och ban höll sig fast vid fartyget akterut vid galleriet i lofvart; olyckligtvis hade han på sig en stor och tjock klädeskavaj, som han ej fått tid att kasta af sig, och hvilken fängslade armarne på honom, så att det var honom omöjligt att simma, så länge kavajen höll bonom fjettrad. Han -ropade detta till mig, då han såg mig arbeta mig fram ditåt. Försök att hålla dig qvar, svarade jag, jag skall komma dig till hjelp. Och ja, kraflade mig verkligen också upp på fartyget såsom en. katt och uppnådde honom; hållande mig fast vid lancionen med ena handen, framtog jag med den andra ur fickan en liten knif, hvilken olyckligtvis var föga hvass, och började skära upp halsduken och ryggstycket på kavajen; ännu en ansträngning, och jaz lyckades befria den arme Carniglia från detta hinder, då en ofantlig våg slog öfver oss, slet fartyget i stycken och kastade i hafvet allt lefvande som fanns qvar om bord; — Carniglia vräktes bort likasom de öfriga och syntes ej mera till. Jag sjelf slungades äfven såsom en pil ned i hafvets djup och kom åter upp till ytan alldeles. förvirrad, men det oaktadt hade jag blott en tanke — att hjelpa min vän Luigi. Jag simmade derföre omkring lancionens vrag, af alla krafter ropande honom vid namn midt under stormens tjut och vågornas dån, men han svarade ej; han var försvunnen för. al