Aftonbladet – 4 juli 1860, sida 2

Alltsedan vår afresa blåste en hotande sydlig vind, som sammanskockade moln och tillteg i våldsamhet. Viseglade längs kusten; Rio Pardo hade, såsom jag nämnde, trettio mar ombord, en tolfpundig kanon, en mängd kistor och föremål af alla slag, hvilket allt vi af försigtighet medförde, emedan vi ej i det ögonblick, då vi styrde kosan mot ett fiendtligt land, visste huru länge vi skulle komma att hålla oss ute på hafvet, vid hvilken strand vi skulle lägga till, eller under hvilka omständigheter landstigningen skulle ske. Farkosten var följaktligen för hårdt lastad; den öfversköljdes också ofta af vågorna, som med hvarje minut växte jemte stormen och stundom botade att uppsluka oss. Jag beslöt derföre att närma mig kusten och, om det läte sig göra, landstiga på något ställe; som syntes lämpligt dertill; men sjön, som ständigt gick allt högre och högre, tillät oss ej välja landstigningsplats efter vårt behag; vi bortrycktes af en ofantlig störtsjö, som helt och hållet kastade oss öfver ända på kusten. Jag befann mig i detta ögonblick i toppen på fockmasten, hvarifrån jag hoppades kunna upptäcka hågon passage genom bränningarna; lancionen kantrade på styrbordssidan, och jag slungades omkring trettio fot bort. Ehuru jag varien farlig belägenhet, gjorde min tillförsigt till min styrka såsom simmare, att jag ej ett ögonblick tänkte på döden; men som jag hade med mig några följeslagare, bvilka ej voro sjömän, och som jag nyss förut sett ligga på däck, plågade af sjösjuka, försökte jag, i sfället för att simma mot kusten, att hopföra några föremål, som voro nog lätta för att flyta, och förde dem mot fartyget, ropande åt mitt folk att kasta sig i vattnet, fatta tag i något af det flytande godset och försöka uppnå stranden, som låg.äett, godt stycke från oss, Ho