Aftonbladet – 4 juli 1860, sida 2

tid denne älskade kamrat, som räddat mitt lif vid la Plata, och hvilken jag, trots allt mitt bemödande, ej kunde göra samma återtjenst. I det ögonblick, då jag öfvergaf hoppet att kunna rädda OCarniglia, kastade jag åter blickarne omkring. Det var sannerligen en Guds nåd, att, då allt mitt folk kämpade mot döden, jag ej ett enda ögonblick hade någon fruktan för min egen räddning, så att jag kunde sysselsätta :mig med andras. Jag såg mina kamrater spridda simma mot stranden på kortare eller längre afstånd från hvarandra efter deras olika skicklighet och styrka. Jag upphann dem inom några ögonblick, och ropande till dem några uppmuntrande ord, simmade jag förbi dem och var en bland de förste, om ej den förste, som genom vågor, höga som berg, genombröt bränningarne. Jag uppnådde stranden. Min sorg öfver förlusten af den stackars Carniglia gjorde mig liknöjd för mitt eget öde och förlänade mig en okuflig styrka. Knappt hade jag satt foten i land, förr än jag, lifvad af en sista förhoppning, beslöt åter begifva mig ut. Kanske skulle jag kunna återfinna Luigi. Jag mönstrade det ena efter det andra af dessa af fasa förvridna anleten, hvilka i hvarje ögonblick åter försvunno under vågorna, men Carniglia var borta; oceanen släppte ej sitt rof. Då varseblef jag åter Edvard Mutru, honom, som var mig mest kär näst Carniglia, och åt hvilken jag framskjutit stycket af skeppsluckan med förmaning att af alla krafter hålla sig fast dervid. Han simmade ännu, men utmattad och genom krampaktigheten i sina rörelser förrådande, ihvilket tillstånd han befann sig..4 Jag har sagt, huru mycket