Aftonbladet – 3 juli 1860, sida 2

Då säger jag att den förre doktorn rest åt landet och skickat en annan i stället för sig. Nå, du är inte rådlös hör jag. Löjtnanten skall inte vara så rasande. Jag tänkte göra väl, jag! För ha!e jag Sagt att det var en löjtnant, så hade vi hela sällskapet och Axel med och kanske mamsell Emilia på köpet fått resa utför trapporna. Jag känner gumman: hon blir inte lätt het, men sår det löst en gång, så är lifvet till låns för alla andra, och löjtnanter är hätt upp det folk hon inte kan tåla. Nu är det som det är; jag frågar inte efjer nåvonting mer än att den stackars flickan skall tro mig vara både påfiugen och ohyfsad. Hvilken tid brukar gumman gå ut?, Om morgnarne och i skymningen vana LV1Ses )Godt. Håll mun nu bara, ty om jag får höra ett ord um denna dumheten: vidare, så skall du få äta upp din doktor sjufaldt, det lofvar jag. Nej, jag skall tiga som muren. Tack käre löjtvanten för både bjelp och ovett — det töljs för det mesta åt. Du är en drummel, godnatt med dig. Det förstås, — mumlade Johansson sedan han blifvit ensam. Men ändå var han inte sen att känna pojken på pulsen och säga att han skulle komma snart igen. Men jag blir ju alldeles yr i hufvudet af så mycket spektakel. Madamen är snart hemma och de andra ungarna väsnas derinne värre än den onde sjelf. Det blir tomt i stugan efter min gullgosse, han beböfver nog. doktor, stackars kräk, men den riktige fattigdoktorn är inte så att taga på hyllan heller. Jag tror nog gossen blir bra, när, mamsell Emilia får lerka med honom; nu var hon ond, ven en får akta sig för doktorinnan;. jag skall säga henne hur allvarsam och hederlig den löjtnan