Aftonbladet – 3 juli 1860, sida 2

ten är, och hon skall inte slippa mig förr än hon blir god igen. Det är väl så godt jag stänger porten medan jag är ute... nå!hvem är den der munsjörn som stryker upp och ner och glor uppåt fönsterna: — fortfor han och tittade utåt gränden. Jag menar det är löjtnanten! Ja, det är det också; nå, tänkte jag inte det — bara han fick se henne — en gång, så ville han bara se mer och mer. Herre Gud en sådan glädje och han smällde förnöjd igen porten. Följande eftermiddag vankade vår löjtnant upp och ner i gränden, tills han i skymningen sett doktorinnan gå ut genom porten med ett paket under: armen. Det är mycket dumt allt det här, sade hon förargad till sig sjelf, men. jag är ingen lättsinnig och påflugen snushave, och vill ej bliransedd för det; jag bar tänkt allt sedan i går på hennes förnärmade och bedröfvade min och på den fadda, ömkliga roll jag spelade. och det förödmjukar mig. Derföre skall jag gå upp en gång, be henne om ursäkt :och sedan lemna henne i fred. Fruntimmer: äro visst inte så nogräknade, men denna är fattig och har: derföre anspråk på grannlagenhet. Han sprang beslutsamt upp för trapporna, men stannade utanför dörren, förundrad öfver att känna hjertat slå våldsammare än vanligt. Jag skulle tro att jag vore blyg, om inte sådana trappor kunde sätta det trögaste hjerta i fart, 1n-umlade han, ond på sig sjelf, och knackade på. Stig in, är det Johansson ? ropade Emilia. Nej, svarade Bååt i det han steg in och helsade vördnadsfullt, men en person, som af hans välmenta taktlöshet i går blef gjord till; narr, — —. AE Löjtnant Bååt! Nej, det går för långt, utbrast Emilia allvarsamt ond. a Vill ni vara så god och gå er väg Förlåt, mamsell Emilia, men jag går icke