sitter på mammas knä och räknar stjernorna på himlen. Verlden! svärmar man sedan, då man först kommer ut och tycker att allt är så nytt och gladt och präktigt. .Derpå älskar man sig sjelf och anser sig såsom en martyr för alla missbruk och missförhållanden, som slå en öfver näsan hvarje ögonblick under kappseglingen efter de vädersolar, som man kallar framgång, framtid, ära o. s. v. Jag vill nu aldrig tala om att älska fruntimmer, det är lika omöjligt som för sockerbagare att älska konfekt. — Nej, detär ingenting som är värdt att älskas — eller värdt att lefva för mer än hafvet — det fria!... Hmo, fortfor han efter att en stund tyst hafva borstat sin rock, min kära Jobansson börjar blifva riktigt husvarm, slarf: var ifrån sig sina sysslor och resonnerar oåtspord om allt möjligt. Han har också inte på hela året fått annat än småpengar; det ör en trogen själ, som borde belönas bättre. Borde, ja! Det är mycket som borde ske. Jag borde hafva ved och ny uniform, och mera handpengar, för att inte tala om det jag borde hafva en fregatt med full utrustning att segla omkring jorden fned) eller åtminstone en ångbåt här i lugnvattnet; men jag blir år efter år utan ångbåt, liksom Johansson utan lön; och han fogar sig i sitt öde liksom jag. Att den der duleinean uppfrån Blasieholmen komprometterar både mig och sig kan dock förarga mig. En krämarfru på 40 år borde ändå lemna en stackars 29-årig flottist i sitt element. men hon har nu alla åren sedan jag Kom ut från Carlberg velat draga mig påidet torra — och torrt är det; men jag bar en princip: att alltid foga mig i mitt öde. Derföre har jag också uthbärdet hennes veckösoirger, hennes söndägsmiddagar och bennes oerhörda jalousi; hon kallar mig sin bror och har en medfödd -afsky för svär