gängligt nödvändiga. För barn med högre anlag och letvande under bättre materiella vilkor, skulle sockenskolan erbjuda en högre undervisnirg, hvadan den ock borde höjas öfver dess närvarande ståndpunkt, d. v. s. förses med skickligare och långt bättre aflönta lärare. Men roteskolorna skulle stå i ständig vexelverkan med centralskolan, och så skulle man småningom kinna höja fordringarne för uppflyttning ur de förra till den sednare, säreles i den mån hemmen blifvit utrustade med en bättre bildning. Detta mål:-allt bättre utrustade roteskolor, från hvilka barnen skul!e med allt högre kunskap och allt mera för det goda väckt håg dels utträda ri lifvet, dels uppgå i den. högre skolan — stod för grefve R:s ögon såsom den sköraste framtidstanke. Idealist, som han med allt sitt praktiska sinne var och måste vara, förbisåg grefve R. till en början, intilldess han deraf erhöll en sorglig erfarenhet, att han med dessa planer vidrörde ömtåliga strängar hos den nybildade, redan till en massa, om ej till en makt, uppvuxna klassen affolkskolelärare, hvilka sjelfva ej ingingo med i systemet, emedan de för den lägre skolan egde för stora anspråk och för den högre alltför liten bildning. Rotskolor eller hemskolan borde i öfrigt lämpligast förestås af qvinliga undervisare. Förgäfves anmärkte grefve R., vid sina framställningar om folkskolans brister, att felet ej låg hos lärarne i allmänhet, utan i organisationen, hvilken omintetgjorde alla, äfven den mest duglige lärares bemödanden; förgäfves uppmanade han församlingar och statsmakter att förbättra lärarnes löner — hvilket ock, genom hans personliga mellankomst, på många orter skedde; förgäfves inskränkte han läsetiden i skolornz, på det lärarne skulle kunna använda sin tid ock till annan verksamhet; förgäfves arbetade han att anskaffa goda anställningar åt de många folkskolelärarne, som sökte hans hjelp — der uppstod, allt. detta oaktadt, uti föreningen ett rop, att grefve Rudenschöld ville tillintetgöra folkundervisningen, hindra begreppsutvecklingen, laga brödet från folkskolelärarne, nedsmutsa dem m; m: : Det låg och ligger i detta tal icke blott en orättfärdighet, utan en svart otacksamhet. Föreningens redaktör. har mer än en gång, enskildt och offentligt, förklarat ätt han ej gjort sig förfallen till. denna förbrytelse. Då redaktören lärer vara en -ärlig. man; kunna vi ej förklara denna försäkran annorlunda än att han ej känner betydelsen af de ord Han använder, eller, m. a. o., ej vet hvad han säger. Så har han, trots allt hvad han försäkrat om sin akthing för grefveR., i sitt seånaste bitkomna, nummer af tidningen intagit. utan reservation, en insänd uppsats, under titel: Skall den Rudenschöldska folkskoleorganisationen segra? hvari ämnet behandlas på ett ganska. ovärdigt sätt. Så heter det.i denna uppsats bland annat: Jag delar Tituli åsigt om 1842 års folkskolestadga; hon är god blott den (hon?) med nit handhafves. Den behöfde -nedsättas, lärare och inspektörer nedsvärtas, på det T. R:ska (Torsten Rudenschöldska) förslagen skulle vinna framgång. I denna dåliga ton är hela framställningen hållen, såsom då det heter: Jag hade flera gånger fattat pennan för att mot dessa hjeltar å la. Donquixote draga en lans, men föreningens red:n hade med sådan moderation och bevisning nedsablat dem, att intet mer byte återstod af den stridens kamp. Jag beundrar verkligen red:ns saktmod och sjelfbeherrskning; för mig hade det varit omöjligt att med sådant lugn nedgöra dessa extrema dumheter, hvilka vöro en skamfläck för ett presterligt stånd. Vidare talas om buru grefve R. skröt väl mycket af sin Normalskola hos sin rike bror,, o. 8. v. Deremot förekommer i hela -framställningen ingen ens tillstymmelse till frågans utrednihg eller till någon motbevisaing. Allt är simpelt, enfaldigt och rätt. Och detta är en tidning för Folkskolelärarex, en tidning dertill, som uppehålles genom statsanslag. Men till folkskolelärarnes heder bör dock nämnas, att, enligt hvad samma insändare upplyser, bland. flera. tusen orgelnister och skollärare icke så stort antal prenumeranter kunnat erhållas för tidningen, att den bär sig utan att anlita den kungliga -nåden, ett påstående, hvars riktighet vitsordas af utgifvaren sjelf. LANDTBRUK.