får se henne bara, så, hi! hilv slutade han och stack förnöjd händerna inom förskinnet. Löjtnant Bååt lutade sig emellertid, sedan han blifvit ensam, tillbaka på stolen och tände en cigarr, medan han försjönk i djupa och som det. tycktes mindre glada tankar. Nej,, utbrast han slutligen och sprang upp, det lönar ej mödan att gräma sig öfver denna usla verlden; bara: låta dagen gå och söka glömma sin ställning, det är det bästa. Ty att vara karl och inte uträtta något, att ligga så här på stationerna och vänta på en framtid, som aldrig kommer, det är ovärdigt, det är outhärdligt. Ack, om jag vore på sjön — på sjön, men det är endast krämareskutorna som få vädra sig i det fria; våra skepp ligga och ruttna i hamn och vi med hvad det-lider — — han gick häftigt upp och ned öfver golfvet och började slutligen sjunga: Isen er brusten, Strömmen og Voven Knuste dens Lenker med trodsende Magt, Vaaren er kommen, Engen og Skoven Kaste nu Trieldommens falmede Dragt. Frit aander Kele den unge Natur — Jeg sidder fanger bag Gitter og Muur! Ja, det har jag sjungit både vår, sommar, höst och vinter det är en bänförande sång, en lefvande ungdomslust deri; de kunde behöfva att känna Erik Böghs sprittande sångmö litet närmare, våra honetta Stockholmare, och sedan när han sjunger: Jeg maae ud af den qvalme, den dösige Ro i det skimlede Fedrenabs, Jeg maa ud i det Fre, at Solen kan töe Mine stivnede Aarer paa ny. Jeg maa-ud — jeg maa ud — jal men tyvärr icke for att elske og favnes og leve og döe — utan. helt simpelt för att vigilera mig litet pengär — och.-exercera åsnor 1 kasernen. Hvad skule man också älska! Gud! börjar det. med så fromt. och menlöst när mån